Ariel Pink från Los Angeles är vad du behöver, tycker Anders Nilsson Karlin.

En makalös debut

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Sörjer du liksom jag fortfarande Becks snedsteg ner i överproduktion och glam? Hoppades du också att Mutations skulle följas upp av en Midnite vultures inspelad på rullbandare i garderoben? Eller att det skulle komma någon och göra jobbet åt honom? Då kan du sluta leta nu - Ariel Pink från Los Angeles är vad du behöver. Vad detta enmansband gör låter precis så makalöst hisnande som någonsin Becks vardagsrumsinspelningar med beatbox och leksaksbandspelare.

Kultur

Att lyssna på skivan för första gången kan vara verkligt omtumlande. Man möts av hemmainspelningar med så märkligt ljud att kassetten tycks ha legat ute över vintern, alternativt varit på havets botten och vänt. Det brusar och svajar, diskanten är så låg att det mest ligger ett dovt sjudande över ljudbilden. Ändå är det makalöst. För detta som annars - även i lo-fi sammanhang - skulle vara tröttsamt är egentligen skivans styrka. Nu tillåts harmonierna i låtmaterialet komma fram på ett enastående sätt, utan att alltför mycket hamna i de vanliga genrefällorna.

Det skulle knappast gått om Ariel Pink valt att använda ordinär studioteknik, för genreblandningen här är för vid. Musikaliskt ligger spännvidden mellan lo-fi indie, 1980-talssynthpop, 1970-talsrock och -soul samt 1960-talspop; han ömsom sjunger, pratsjunger och wailar i falsett, trumljuden är främst gjorda med munnen, och så vidare. Det skulle så lätt kunna hamna i det endast kuriösa, men här stärks faktiskt musiken av alla små hinder.

Jag kan kanske likna det vid något av de blandband jag hade förr, där jag samlat alla favoritlåtar. Det föjde med mig vart jag än gick, på varje fest, hos kompisar, på festival - överallt skulle det fram. Regelbundna bandsallader gjorde att det svajade och brusade, men alla låtar hängde på något sätt ändå intimt samman, trots att The Supremes följde på Misfits och The Band på Mudhoney. Just därför kan Ariel Pink ena stunden låta som ett Guided by voices ledda av David Bowie, för att i nästa påminna om Magnetic fields, Red Krayola, Frank Zappa, Brian Eno eller Beck. För att få detta spretande låtmaterial att hänga ihop så väl behövs alltså allt brus han kan lägga in. Filtrerat genom hans klockrena låtskrivartalang skapas därigenom en helhet som lyckligtvis gör lyssningen fullständigt hypnotisk.

Fakta: 

MUSIK
The Doldrums

Artist: Ariel Pink's haunted graffiti

Bolag/distr: Paw tracks/Dense

Stockholms Fria