Kampen för fria utrymmen

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Samtidigt som förortsprotester och studentstrejker pågår i Frankrike går ungdomar ut på gatorna i Spanien i en helt annan protest: mot begränsningen av det offentliga rummet. Tusentals människor slåss för rätten att dricka alkohol på offentlig plats. Eller är det mer som står på spel? undrar Kajsa Ekman, på plats i Barcelona.

Kultur

Och nu syns det inget av det som hände i går natt. På morgonen måste de ha städat gatorna från det som var kvar av brinnande containrar, högar av glasflaskor och gummikulor som missat sina mål.
I går, fredag den 17 mars, var det "Botellón" i Spanien: en gammal tradition som går ut på att ungdomar festar på gator och torg. Men i går var det något speciellt, Macrobotellón, ett festande som var en protest mot myndigheternas beslut att begränsa drickandet i det offentliga rummet. Städer tävlade om att ha den största uppslutningen, och det sägs att Granada vann med 20 000 deltagare: 20 000 som samlades för rätten att dricka. Eller är det mer än så som står på spel?
I Barcelona koncentrerades protesten till Rambla de Raval, beryktat bohemiskt/pakistanskt område, Barcelonas Brick Lane. Tvåtusen slöt upp och trehundrafemtio poliser kallades ut för att bevaka det hela. Och i vanlig ordning är det deras inblandning som sätter igång våldet, vilket i sin tur rättfärdigar deras inblandning. 'Om inte polisen hade kommit' säger de grannar som gömmer sig bakom gardinerna, 'vem vet vad som hade hänt då'. 'Om inte polisen hade kommit', säger de som gått ner på gatan, 'hade absolut ingenting hänt'. 4 skadade, säger El Periódico, medan El País talar om att de var 64.

En pakistansk restaurangägare har rullat ner sin metallgardin och ser oroligt på då en huligantyp sparkar frenetiskt på den. I gathörnen uppstår agiterade samtal. 'Kan de inte bara låta oss vara i fred' säger en rödbrusig ukrainare. Den skotske kaféägaren tittar ut: Detta är galenskap, grannarna kan inte sova. 'Men skapa parker åt oss då, där vi kan leva', säger ukrainaren, 'vi lever i en cementdjungel!' Det är ännu ett utslag av den kulturella kamp som tråcklar sig fram genom Europa sedan slutet av nittiotalet, samma Reclaim the city under skilda namn. En protest mot lagar som, precis som Hart och Negri skriver, kryper in på människors liv och reglerar deras beteende.
Barcelona har varit en tillflykt för konstnärer, musiker och äventyrare just därför att det har funnits ett större utrymme för spontanitet. Husockupationer är en del av stadsbilden, musikscenen är vildvuxen och kulturella manifestationer gror lite varstans.
De senare åren har myndigheterna försökt kontrollera detta. Lagar som innebär att man inte kan spela livemusik utan tillstånd (vilket innefattar även dj-framträdanden och resulterar i att barer måste låta cd:n gå av sig självt, alternativt sätta på radion), att man ska avhysa ockupanter från stadskärnan för att bygga kontor, och alla dessa skenbart obetydliga små regler som att man inte får dricka utomhus, att man inte får röka inomhus, saker som sammantaget ändå skapar en reglerad tillvaro.

Politiska aktivister är ambivalenta: spelar detta någon roll? Finns det inte viktigare saker? Vilken relation har detta till det som händer i Frankrike, förortsrevolter och studentstrejker? Är det en avpolitiserad manifestation, konsumenters frustration över att inte få konsumera i fred? Vad vill denna protest? Inget mer, men nöjer sig heller med inget mindre, än att bara vara. Var de vill och hur de vill.
För att roa sig, är det en lyx eller rättighet? Och för vilka? De har inte begränsat rättigheterna för de jättediskotek där man betalar tio euro i inträde och åtta för en öl, där det är omöjligt att göra annat än att dansa och hångla, och där man inte ens får gå ut och prata, för 'vi vill inte ha grupper av människor som hänger utanför och stör'.
Naturligtvis, de köper ju inget! Utbytesstudenter slussas runt på "studentkvällar" där det är meningen att man ska supa sig redlös, inte diskutera. Men de slags skumma utrymmen där konst och politik kan växa i fred, de ska bort och ursäkten är helt plötsligt att man ska minska supandet.
Deleuze och Guattari talade om ett glapp mellan de "schizofrena" tendenserna: en alltmer fragmenterad kapitalism och multikulturalism, och statens "paranoida" tendenser som satsningar på kamerabevakning och social kontroll. Ju mer upplösning och gränslöshet å ena sidan, desto mer repression från polis och byråkrati å den andra.
I detta glapp kanske kampen för fria utrymmen är en av de mest politiska - inte som ett mål i sig, utan som en bas, en grogrund?

Stockholms Fria