Jämställdhetsavtal - JA! tack

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Att bunta ihop alla feministiska konstnärer i en bakåtblickande samlingsutställning när man hittills inte praktiserat jämställdhet i det dagliga arbetet är inte trovärdigt, anser konstnärerna i föreningen JA! Istället vill de ha konkret förändring nu och i framtiden.

Kultur

I samband med att utställningen Konstfeminism öppnade vid Dunkers kulturhus i oktober 2005 bildades föreningen JA!, en förening och ett konstverk i ett. De arrangerade då en performance i form av en presskonferens, där de lade fram statistik över den svenska konstscenen och ställde krav på ökad jämställdhet och jämlikhet.
- Vi ville ta tillfället i akt att påpeka att man ofta gör punktinsatser när det handlar om kvinnor och feminism. De feministiska frågorna ses som något enskilt, som ligger utanför övriga samhällsfrågor. Vi ville fråga människorna bakom utställningen varför de valt att göra en feministisk utställning men samtidigt inte praktiserar jämställdhet, säger konstnären Fia-Stina Sandlund, en av föreningens styrelseledamöter.
Nu har utställningen öppnat på Liljevalchs i Stockholm, och JA! förde återigen fram sin kritik i form av en performance/paneldebatt. Men Liljevalchs och utställningens kuratorer ville inte vara med och arrangera debatten. Istället fick ett stekhett Kulturhustak utgöra scenen för ett spännande och delvis hetsigt samtal om konst, jämställdhet och jämlikhet där ett antal konstnärer, politiker och andra aktörer på den svenska konstscenen deltog.

En central del i föreningens krav är att de institutioner som står bakom utställningen Konstfeminism ska underteckna föreningens jämställdhetsavtal. Genom att göra detta garanterar de att verksamheten ska bedrivas jämställt och jämlikt och att de annars utsätts för ekonomiska sanktioner. I dag, ett drygt halvår efter att utställningen öppnade, har ännu ingen av de berörda institutionerna skrivit under.
- Märkligt att man inte kan skriva under ett avtal när man samtidigt säger sig vara villig att genomföra det som står där i, säger Fia-Stina Sandlund lakoniskt.
Jag frågar om hon tror att institutionerna kommer att skriva under avtalet.
- Kanske inte den här veckan, svarar hon.
Vad är då problemet med just utställningen Konstfeminism? Borde inte feministerna jubla när kvinnliga konstnärer ges åtminstone lite plats på landets museer? Först och främst vill Fia-Stina Sandlund påpeka att utställningen visar många bra konstnärer och mängder av viktiga verk. Det är inte där problemet ligger.
- Den kategorisering och förenkling av verken som uppstår genom att de grupperas i rum med olika teman är problematisk. Man avpolitiserar konsten genom att förpacka den på det viset. Tendensen var tydligare på Dunkers kulturhus, men finns kvar i utställningen på Liljevalchs. Dessutom är det dåligt att de inte velat ge utrymme för feministisk performance, oavsett om det är en kostnadsfråga eller om de helt enkelt inte vill, säger Fia-Stina Sandlund.

Hon beskriver vidare utställningen som bakåtblickande, något av en antropologisk redovisning av den feministiska konsten. Som om den radikala, feministiska konsten är ett avklarat, dött kapitel i konsthistorien. Att en sådan beskrivning är direkt felaktig behöver ingen tveka om - JA! är själva ett utmärkt exempel på det motsatta. Och eftersom de institutioner som arbetar med Konstfeminism inte undertecknat jämställdhetsavtalet fortsätter JA! kampen för en mer jämställd konstscen. Med bestämdhet.
- Vi hoppas på en lagstiftning som tvingar statliga institut att ha 50 procent kvinnor - både bland de anställda och de inköpta konstnärskapen, säger Fia-Stina Sandlund

Fakta: 

äs mer om föreningen JA! och jämställdhetsavtalet på http://foreningenja.blogspot.com/ [1].

Stockholms Fria