Stockholm närmast fördubblade hemlösheten – Oslo halverade den

Publicerad:   •  Uppdaterad:

År 1996 fanns det omkring 2 500 hemlösa personer i Norges huvudstad Oslo, nästan lika många som det finns i Stockholm i dag. Men vårt västra grannland lyckades bryta den dystra utvecklingen. 10 år senare, år 2006, hade man mer än halverat antalet personer utan fast bostad till 1 200, genom att erbjuda de behövande lägenheter samt den påföljande nödvändiga hjälpen. Samtidigt ökade hemlöshetsskaran i Stockholm betänkligt, med 40 procent.

Inrikes

Lars-Erik Olsson, prefekt på Ersta Sköndal högskola forskar kring hemlöshet och talar sig varm för den nya trenden inom området, den amerikanska modellen bostad först, Housing first.

Sakta har det arbetssättet spridit sig hit västerifrån och söderifrån, från Danmark via Skåne och Malmö.

– Den bild jag har fått från Oslo är att de har jobbat intensivt och att det verkar lyckosamt också efter 2006. Man jobbar med rehabilitering, prevention, att det inte sker några nyrekryteringar. Även i Malmö arbetar ett kooperativ efter samma principer, med livets alla områden: boende, arbete, utbildning och sociala frågor. Istället för att bara säga att de är hemlösa ser man det som kanske ett fattigdomsproblem, eller ett utbildningsproblem. Det intressanta är att man jobbar efter en helt annan ideologi och har ett mer progressivt tänkande, med bostad först. Där har det visat sig att man kan ta till sig nya idéer på ett annat sätt, säger Lars-Erik Olsson.

Frivillighetsorganisationer som Frälsningsarmén och Stadsmissionen har genom åren framförallt gett de mest utsatta människorna stöd för stunden.

Om de ideella organisationerna traditionellt varit ett komplement till den offentliga sektorn, har den motsatta ordningen gällt när det rört sig om speciellt utsatta medborgare – som till exempel misshandlade kvinnor eller hemlösa, visar Lars-Erik Olssons forskning. Organisationerna har agerat som städgumma åt det som socialtjänsten inte klarat av, och kristna rörelser har historiskt sett mutat in arbetet med hemlösa. Dessa fanns redan före välfärdstatens egentliga födelse, och har fortlevt parallellt med den offentliga sektorn.

– Om man har jobbat på samma sätt i 100 till 150 år och det ser fortfarande likadant ut, måste man fråga sig om man gör rätt saker. Det är väldigt många människor som jobbar med det här. Frågan är om man använder resurserna på rätt sätt. Jag skulle tro att man har uppnått ett slags status quo. Frivillighetsorganisationerna bedriver ett fantastiskt arbete för människor som hamnat i direkt nöd, men det krävs ett nytänkande, säger han.

Lars-Erik Olsson menar att det finns en politisk vilja att lösa hemlöshetsproblematiken, och enligt hans erfarenhet är skillnaden inte särskilt stor när det gäller vilka som styr, hur det poltiska landskapet ser ut.

– Det största problemet är att det inte finns någon riktig bostadspolitik. Och sedan är det ju också ett arbetsmarknadsproblem – har du inget arbete får du ingen bostad, och det drabbar många. Men tittar man på det förra socialborgarrådet Ulf Kristersson (M), så fanns det ett intresse. *

Forskare inom området och politiker bedriver ett intimt samarbete, berättar Lars-Erik Olsson. Lyhördheten varierar, men enligt honom är de politiska ambitionerna högt ställda: hemlösheten ska inte få finnas. Ändå är den utbredd i Stockholm. Förutom det mänskliga lidandet kostar den samhället mångmiljonbelopp, lågt räknat 500 miljoner kronor årligen.

– Man kan bygga många bostäder för den summan, konstaterar Lars-Erik Olsson.

Stockholms Fria