Från Göteborgs stads håll bemannades från början Stena terminalen, efter att de från Stena fick höra att 150 flyktingar fanns ombord på färjan. Men när det visade sig att många av dem som kom inte ville stanna i Göteborg, eller i alla fall inte söka asyl direkt, bestämde man sig för att även finnas på centralen dit många tog sig. Det tog dock flera dagar längre än för nätverket Refugees Welcome, bestående av frivilliga som organiserade sig via Facebook. Redan morgonen efter gruppen startades var de på plats för att ta emot folk.

– De som inte vill söka asyl hamnar i en gråzon när det gäller ansvarsområde. Vi anser att kommunerna måste gå över sina normala ansvarsområden i den här situationen, säger Pernilla Stammler Jaliff.

Göteborgs stads representanter, som kommer från olika stadsdelsförvaltningar och Social resursförvaltning, har på plats sitt huvudfokus på att ta hand om de barn som kommer utan vårdnadshavare. När det gäller vuxna har de kunnat informera och visa folk till Migrationsverkets bussar. Den mer praktiska omedelbara hjälpen, att till exempel erbjuda mat, vatten och kläder, tar kommunen inget ansvar för.

Enligt Marie Larsson, som är verksamhetschef på Social resursförvaltning och samordnare för insatserna, hade alla kunnat få sina behov tillgodosedda om de sökte asyl.

– De som har åkt tåg och båt har ofta inte ett akut behov, även om det så klart gör situationen lättare. Det tar inte många minuter att komma till Migrationsverket i Sagåsen.

Att det tar längre tid för kommunen än för frivilliga att komma på plats, menar Marie Larsson delvis beror på att kommunen har ett större ansvar.

– Nätverket kan jobba mycket friare när det gäller allt – vilka, när och hur länge de ska vara på plats. Det finns folk som har jobbat 14–15 timmar per dygn flera dagar i sträck, det kan vi aldrig be vår personal att göra med de lagar som finns kring arbetstid.

Hon jämför med situationen för fattiga EU-medborgare i Göteborg – att man har rätt att vara i landet under en period, men faller utanför kommunens ansvar. När de som kommer inte söker asyl hamnar de i samma situation.

– De som inte har uppehållstillstånd i Sverige har inte de rättigheterna enligt lagens mening. Vi försöker göra den perioden så kort som möjligt, men frivilligorganisationerna fyller en viktig funktion när det blir ett glapp. De behöver inte bry sig om kommunallagar, var folk är skrivna eller var de betalar skatt.

Men det finns trots allt andra kommuner, som faktiskt har gått utanför sitt ansvarsområde och stöttat frivilligorganisationerna. Pernilla Stammler Jaliff tycker att Göteborg borde se till Stockholms kommun och nu ställer nätverket krav på Göteborgs stad att göra mer.

– Dels vill vi att de sätter upp en mottagningsenhet och det är ju det som vi egentligen har gjort i över tre veckor nu. Det skulle vara en plats som är trygg för de flyktingar som kommer hit, där de får sina basala behov tillgodosedda, och med utbildade tolkar som är insatta från Migrationsverket eller kommunen.

– Nästa krav är att kommunen ska förse dem som vill ta sig vidare med transitboenden.

Marie Larsson säger att nätverket, och andra frivilligorganisationer, har gjort ett massivt jobb. Men att kommunen själv skulle rusta sin organisation, så att den klarar av en så stor instats vid behov, tror hon är svårt. Men insatserna ska utvärderas efter hand.

– När det gäller vuxna till exempel, de har tagit sig en lång väg hit, och även de som har kommit tidigare har tagit sig själva till Migrationsverket – och det kanske är helt rimligt. Det kanske finns andra saker vi behöver lägga resurserna på, som att fokusera på de barn som kommer ensamma.

Nätverket Refugees welcome har inte samma uppfattning.

– Det är flera som kommer in som behöver akut sjukvård, barn som kommer in med öroninflammationer och det har kommit kvinnor med för tidigt födda spädbarn. Det är människor som man inte kan lämna på en perrong, som inte kan språket, inte vet vart de ska ta sig, inte har någonstans att sova. Det är inte humant, säger Pernilla Stammler Jaliff.