”Här finns potatis och vi gå icke härifrån”
Den 5 maj 1917 är det exakt 100 år sedan potatisupploppet på Söder. Historikern Håkan Blomqvist tecknar tidsandan.
Visst kan det vara svårt att föreställa sig. I dagens chica ”Sofo”, där lattecaféer och bostadsrätter står som spön i backen, drog hungerupproret fram för i dagarna hundra år sedan. Södra Katarina församling på arbetarklassens Södermalm tillhörde den gången en av Stockholms fattigaste stadsdelar. Det var världskrig, avspärrningar och livsmedelsbrist då budskapet om den stora revolutionen som störtat tsaren i Ryssland nådde Sverige.
”Giv rätt åt våra män och kamrater och bröd åt våra hungrande barn”, manade hundratals kvinnor från Domnarvet och Kvarnsveden i en mäktig demonstration andra veckan i april som hotade med ”exemplet från öster”. Runt om i landet strömmade kvinnor ut från fabrikslängor och arbetarkvarter på jakt efter mat.
Sverige stod utanför första världskriget, men livsmedel exporterades i stora mängder till det krigförande Tyskland samtidigt som importen hejdades av kriget. Priserna rakade i höjden och snart försvann viktiga livsmedel från arbetarhushållens matbord; kött, fläsk, smör, fett och andra produkter. 1916 infördes de första ransoneringarna och från januari brödransonering som i början av april sänktes drastiskt. När även potatisen, räddningen för många familjer, nästan försvann ur marknaden och nådde rekordpriser var det något som brast.
Kvinnor trängde in i butiker, krävde att få inventera lager och tvångsköpte – alltså handlade utan ransoneringskort – vad som stod att finna. Ibland i tiotal eller hundratal, eller som i Ådalen där flera tusen arbetare, både kvinnor och män, i den så kallade Nylandsmarschen drog ut från sågverkssamhällena och inventerade böndernas förråd på landsbygden. Ibland kom det till plundringar då torghandlare, brödbutiker och järnvägsvagnar visiterades. De sista två veckorna i april 1917 deltog mellan en kvarts miljon och trehundratusen människor i hungeraktioner runt om i landet.
Oron bland myndigheterna ökade när även värnpliktiga soldater anslöt sig till hungerdemonstranterna. Just så hade det gått till när den ryske tsaren störtats. Utkommenderad militär hade den gången gått över till upproriska kvinnor och strejkande arbetare i Petrograd. I Sverige hade män fått utökad rösträtt 1909 men ännu stod kvinnorna och delar av den manliga befolkningen utanför. Samtidigt var första kammaren i dåtidens tvåkammarriksdag ett pålitligt värn för den konservativa överheten genom förmögenhetsregler och andra spärrar.
Liberaler och arbetarrörelse hade länge krävt allmän rösträtt och kvinnornas rösträttsrörelse hade kämpat för att denna även skulle gälla kvinnorna. Men våren 1917 var den konservativa överhetsstaten ännu intakt. Hungerrörelsen fick den att skaka. Inför första maj låg svensk militär i högsta alarmberedskap. Skulle det bli revolution?
I kölvattnet av hungeraktionerna hade arbetarråd bildats på många orter i landet. Likt i Ryssland, där de kallades sovjeter, handlade det om en brokig samling hungerkommittéer som tillkommit på olika sätt, ibland valda med handuppräckning vid stora arbetarmöten, ibland tillsatta av ortens fackliga och politiska arbetarorganisationer.
Våren 1917 var också en tid av splittring inom arbetarrörelsen I februari lämnade den socialdemokratiska vänstern moderpartiet och bildade i maj det socialdemokratiska vänsterparti som längre fram skulle bli kommunistiskt. Till de två politiska arbetarpartierna kom syndikalisterna och de anarkistiska ungsocialisterna. De hade alla olika perspektiv. Socialdemokratin och LO sökte leda in hungerrörelsen på lagliga vägar, inriktade på höstens val och rösträttsreform. Vänsterkrafterna hoppades på revolution. Ännu under maj månad var det en öppen fråga.
1917 års förstamajdemonstrationer hade varit de största någonsin, men utan större konfrontationer. Samtidigt rullade hungeraktionerna vidare. Sista veckan i april hade bortåt sextusen arbeterskor från de stora fabrikerna på Södermalm – Barnängen, Södra skofabriken, Tobaksmonopolet och bryggerierna – tågat till Mjölkcentralen på Torsgatan med krav på sänkta mjölkpriser. Stockholms polismästare beordrade ”sprängning” av tåget som angreps av ett sjuttiotal polismän till häst och till fots. Sammanstötningar mellan ungdomar och polis ägde rum på andra håll.
Under första veckan i maj var potatisen slut på hela östra Södermalm. Kvinnor köade förgäves efter något till familjen. Fredagen den 4 maj exploderade hungerupproret i Norrköping där kvinnor plundrade brödbutiker samt en korvfabrik och drog ut till gårdar runt staden för att undersöka förråden.
Följande morgon samlades kvinnor på Södermalm utanför O P Johnssons stora livsmedelshandel vid Nytorget, just vid hörnan av Nytorgsgatan och dagens 7-Eleven. Utan att ha funnit något visiterade de en grönsakshandel vid västra delen av torget där dagens Urban Deli huserar i Postens forna lokaler. 1917 låg här S:t Eriks arbetarbostäder, en lång trevåningslänga bort till Södermannagatan. Men inte heller här blev det napp.
Under eftermiddagen spreds emellertid ryktet att hos handlare Fredrik Karlsson på Södermannagatan 33 hade potatis lastats av. Dagens reklambyrå i det på den tiden relativt nybyggda kvarteret Lien tillhör en värld fjärran från dåtidens umbäranden.
En grupp kvinnor visiterade lokalerna bakom disken men utan att finna något. Tillfrågad av polis medgav dock Karlsson att han gömt undan ett litet parti för ”stamkunder”. Efter att ha förmåtts sälja det samlades emellertid än fler kvinnor på Södermannagatan. Det följande händelseförloppet handlade om hur polisförstärkningar försökte gripa ”orosstiftare”, tusentals söderbor strömmade till platsen med kravaller som följd.
Ridande polis med piskor och sabelsvingande polismän till fots försökte skingra massorna med många sårade och gripna som följd. När lugnet återställts vid midnatt var dagens trendiga Sofo ett slagfält med krossade rutor och buteljer, trasiga kläder och blodfläckar där tjugo protesterande anhållits och åtta kvinnor och män placerats i häkte i väntan på rättegång. De var alla arbetare och antecknade som silverpolererska, cigarettarbeterska, städerska och kokerska, bageriarbetare, maskinarbetare, plåtslagarlärling med flera.
Under rättegången, då endast polismän vittnade – försvarets vittnen skulle ha anhållits för deltagande – utdömdes höga böter och straffarbete för upplopp.
Hungerrevolterna fortsatte in i första veckan av juni. Samma dag som potatisupploppet på Södermalm utbröt det så kallade brödupproret i Göteborg då tusentals kvinnor och män plundrade ångbagerier och slakteributiker och möttes av militära husarer. I slutet av månaden avväpnade protesterande arbetare på Seskarö utanför Haparanda en militär styrka som satts in för att gripa strejkledare.
Rösträttsdemonstrationen i Stockholm den 5 juni då trettiotusen arbetare lade ner arbetet och samlades på Gustav Adolfs torg upplöstes våldsamt av polis och militär med påskruvade bajonetter.
Och ungefär där bedarrade hungerrevolterna. Med de första skördarna och kristidsmyndigheternas strävan att dra in aktiva kvinnor i kollektiv utspisning och folkkök, lättade livsmedelsläget något. Vid höstens val fälldes högerregeringen, liberaler och socialdemokrater tog över men fastnade på högerns motstånd mot reformer i den konservativa första kammaren.
Bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland i november 1917 med löften om jord, fred och bröd fyllde många med nya förhoppningar men de grusades av de rödas blodiga nederlag i finska inbördeskriget våren 1918 och det begynnande ryska dito. Hösten 1918 var kanske livsmedelsläget ännu värre än året innan och den mördande influensaepidemin Spanska sjukan krävde tusentals offer.
Men när den tyska revolutionen störtade kejsardömet i början av november och ett jättelikt ”arbetartåg” i Stockholm med tusen kvinnor i spetsen påminde högern om hungerupproret våren innan, bröts motståndet. Riksdagshögern gick under galgen med på rösträtten och det som brukar kallas det ”demokratiska genombrottet” inleddes.
I dag, när de kämpande liberala rösträttskvinnorna från förra sekelskiftet hedervärt lyfts fram, är det lika viktigt att påminna om detta. Om hur de tusentals arbetarkvinnor och män som levde i hårt slit och fattigdom långt från de liberala salongerna, genom uppoffrande revolt mot armod och maktlöshet bröt elitens motstånd. En erfarenhet vi inte bör glömma, när köksrenoveringar och stadsjeepar i den forna arbetarstadsdelen kan skymma utmaningarna i vår egen tid.
Potatiskravallerna på Söder
• Ägde rum den 5 maj runt Södermannagatan och angränsande områden. En stor grupp hade samlats vid handlare Fredrik Karlsson butik på Södermannagatan 33 för att köpa potatis. Han påstod sig stå utan, men det visade sig att han gömt undan ett lager för ”stamkunder”.
• Snart hade tusentals människor kommit ut på gatorna. Det blev stenkastning och upplopp och polisen använde sablar. 20 personer anhölls för upplopp, bl a lagerarbetare, fabriksarbetare, glasmästeriarbetare, telefonarbetare och stensättare. Silverpolererskan Clarry Maria Viola Ählström togs som anstiftare, då hon upprepade gånger ska ha sagt ”här finns potatis och vi gå icke härifrån”.
• Clarry erkände att hon befunnit sig på platsen men såg sig inte som ledare för upproret. Efter flera veckor i häktet dömdes hon till böter på 140 kronor, idag motsvarande en hel årslön (motsvarar ca 3 900 kr i dagens penningvärde).
Källor: Polisrapport 1917 (Stockholmskällan), Stockholm Stories