Vård på nätet här för att stanna
Att över nätet möta en läkare som kan ge såväl diagnos som recept utan att patienten har behövt lämna hemmet har fått sitt stora genomslag. Men många frågor återstår – vilka krav ska ställas, vem som ska betala och hur mycket?
2016 var året då digitala läkarbesök på riktigt tog ett kliv in på den svenska vårdarenan. De båda nätläkarföretagen Min doktor och Kry tecknade dels avtal med privata vårdcentraler inom Region Jönköpings län och dels direkt med olika landsting. Därmed blev de tillgängliga för en betydligt bredare allmänhet.
Det har gått fort – för fort, enligt Ove Andersson som är distriktsläkare och andre vice ordförande i Läkarförbundet.
Annons
– Det största problemet är hur det finansieras med offentliga medel, men helt utan styrning och krav. Det är inte den väg den digitala utvecklingen ska ta, säger han och fortsätter:
– Digital vård måste bli en del av framtiden, men till vilka patientgrupper och på vilket sätt måste det bli en mer sansad diskussion om först. Nu har vi en utveckling som är styrd av marknad och efterfrågan. Visst kan företag få hålla på med digital vård, men om våra skattemedel ska med måste vi prata om hur.
Den senaste månaden har digital vård varit ordentligt på tapeten. Det beror dels på en granskning Region Jönköpings län har gjort, som Dagens arena var först att rapportera om. Smittskyddsenheten i Jönköping granskade hur Min Doktor och Kry hanterar diagnoserna halsfluss och lunginflammation. Slutsatsen var att de båda nätläkarföretagen skriver ut antibiotika alltför lättvindigt, och att det i många av fallen inte har funnits tillräckliga underlag för en diagnos.
Men Daniel Persson, som är ansvarig för affärsutveckling på Min Doktor, är kritisk till granskningen och menar att underlaget regionen har använt sig av är för litet. Däremot håller han med om att det behövs en diskussion om vilka diagnoser som bör ställas digitalt.
– Om vi pratar specifikt om lunginflammation så är det inte ett besvär som vi anser lämpar sig för digital bedömning, och därför har patienter aldrig aktivt kunnat välja att söka vård för det hos oss. I de få fall som våra läkare ändå diagnostiserat så har patienten sökt för något annat och lunginflammationen har uppmärksammats av våra läkare som en så kallad sekundärdiagnos.
Nu välkomnar han att Stramanätverket, som arbetar mot antibiotikaresistens, ska ta fram kvalitetsindikatorer för vård på distans och följa upp utfallet i dialog med både Min Doktor och Kry.
– Vi har hela tiden sagt att det här är något nytt, och vi behöver tänka nytt så det är en diskussion vi absolut ska ha, säger Daniel Persson.
Ove Andersson menar att det finns många områden kvar som måste diskuteras – inte bara när det gäller vilka diagnoser som kan ställas digitalt utan till exempel hur samhällsfarliga sjukdomar ska hanteras och vad som ska gälla för sjukintyg.
– Den medicinska kvaliteten är tveksam och det här borde man ha diskuterat innan marknaden fick ta över. I dag gör man allt för att tillgodose patientens önskemål och det är klart att de blir nöjda.
Men även om utvecklingen har varit snabb har något börjat hända. I maj bestämde sig Sveriges kommuner och landsting, SKL, för att ändra rekommendationen av den ersättning landstingen kan fakturera varandra för ett digitalt vårdbesök. Istället för tidigare 1 200 kronor har rekommendationen nästan halverats till 650 kronor.
– Det kommer att ha en dämpande effekt och att frågan nu har uppmärksammats kommer göra att utvecklingen tar en annan väg, tror Ove Andersson.
Det är alltså det som har hänt sedan möjligheterna till digitala vårdbesök öppnade upp sig framförallt i Jönköping. Patienter från hela landet sökt sig till de vårdcentralerna och Jönköpings län har i sin tur fakturerat hemkommunerna för kostnaden.
Björn Ekman är docent i hälsoekonomi vid Lunds universitet och har på uppdrag av Min doktor gjort en rapport där han jämför kostnaderna för ett besök på en traditionell vårdcentral med ett digitalt besök. Han menar att medan ett fysiskt vårdbesök i snitt kostar 1 668 kronor, kostar ett digitalt sådant bara 961 kronor. Alltså kan landsting och regioner spara runt 700 kronor för varje besök som kan genomföras digitalt.
Nästan lika mycket menar Björn Ekman går att spara rent privatekonomiskt. Dels handlar det om att slippa kostnaden för att ta sig till vårdcentralen och dessutom kan mycket tid sparas in som i sin tur leder till ett mindre inkomstbortfall.
Men Ove Andersson håller inte med om rapportens slutsatser.
– Det förutsätter att antalet besök på vårdcentralerna ska minska och det ifrågasätter jag verkligen.
Han menar att den digitala vården snarare fungerar som ett tillägg till primärvården så som det ser ut i dag och att besöken på vårdcentralerna kommer att ligga kvar på samma nivå.
Med det sagt sågar inte Ove Andersson hela tanken om digital vård – att det är en del av framtiden är han säker på. Han nämner Storuman som ett exempel där digitala möten enligt honom används på rätt sätt, och har gjorts så i flera år.
– Som den gamla damen som inte behöver åka 17 mil från Sorsele till en vårdcentral för att visa ett bensår. Det är så det ska användas.
Till skillnad från bland andra Ove Andersson tror inte Daniel Persson alls att digitala vårdmöten bidrar till att öka det totala antalet kontakter med vården, utan menar att de fungerar avlastande. Samarbetet med region Halland som påbörjades förra sommaren och har förlängts ska mynna ut i mer omfattande statistik av hur många som faktiskt behöver söka sig till vårdcentral inom en vecka efter ett digitalt läkarbesök.
– Vi tror absolut att vi har avlastande effekt och vi har gjort interna analyser som visar på det. Ungefär 20 procent av de som söker sig till oss kan vi plocka bort direkt, de behöver det fysiska mötet eller så kan det handla om allmänna frågor som vi hänvisar till 1177. Men av alla som kommer in och träffar en läkare hos oss löser vi problemet för 70-80 procent.
Han tror att vården blir tillgänglig för fler grupper när det digitala mötet är en möjlighet.
– Det finns ganska många grupper som inte når fram till vården som det är i dag där de mest vårdbehövande tar upp alla tillgängliga resurser, och helst ska det inte innebära att vi exkluderar de övriga vårdbehoven.