Klimatförändringar bortom sensationsjournalistiken
Till synes små konsekvenser av klimatförändringarna, så som skiftningar i monarkfjärilens migrationsmönster, leder ofta till stora påföljder för ekosystemen, skriver Sara Falkstad.
Just nu pågår en av jordens största massmigrationer. Varje höst lämnar miljontals monarkfjärilar norra USA och Kanada för att återvända till sitt vinternäste i Sierra Chincua i Mexiko.
Massflytten, där en enkel resa sträcker sig över nästan 500 mil, spänner över upp till fyra generationer, och det finns alltså ingen enskild individ som får uppleva hela tur-och-retur-resan.
Trots det finner generation efter generation, med hjälp av solen, sin väg tillbaka till den lummiga dal där de i början på november återsamlas i tusental.
Slutligen övervintrar fjärilarna på ett trettiotal små platser i ett bergsområde på 3 000 meters höjd, i jättelika samlingar i en viss sorts ädelgran, vars kronor skapar ett unikt och skyddande mikroklimat.
Området där monarkfjärilarna övervintrar är upptaget som världsarv och skyddat som biosfärområde.
Tyvärr räcker inte detta för att skydda monarkfjärilarna, eftersom varken klimatförändringarna eller fjärilarna själva känner till några gränser mellan nationer och reservat.
Antalet monarkfjärilar har sjunkit med ca 60 procent de senaste 20 åren. Avskogning och användning av bekämpningsmedel i sojaodlingar har berövat dem deras livsmiljöer.
För att lägga sina ägg och få näring åt larverna, är monarkfjärilen helt beroende av sidenörten, en växt som försvinner i takt med att genmanipulerade grödor som kan motstå växtgifterna tas fram.
I år har ytterligare ett hot blivit uppenbart. Nu, i slutet på oktober, kan man fortfarande se monarkfjärilar i Kanada och New Jersey, platser som de borde ha lämnat för en månad sedan. Tiotusentals fjärilar verkar ha blivit strandade längre norrut än normalt, när ovanligt varmt väder och starka vindar har hindrat dem från att flytta.
När temperaturen nu sjunker riskerar fjärilarna att frysa eller svälta ihjäl.
Avvikelsen i monarkfjärilarnas migrationsmönster är ett av många exempel på rubbningar som uppstått av klimatförändringarna, rubbningar som inte alltid är helt lätta att förutse och har mycket komplexa effekter.
Det extrema vädret samspelar med människans ohållbara jordbruk till att skapa en omöjlig situation för en art som i sin tur spelar en avgörande roll i de olika ekosystem som den befinner sig i under sin livscykel.
I veckan som gått har FN:s klimatpanel IPCC sammanträtt i Malmö. 120 forskare från hela världen har haft i uppdrag att förbereda ett vetenskapligt underlag för hur vi ska nå målet om att inte låta jorden värmas upp mer än 1,5 grader.
Arbetet grundar sig i det avtal som togs fram under de internationella klimatförhandlingarna i Paris 2015, och ska kartlägga både vad en temperaturhöjning skulle innebära och vilka möjliga åtgärder som finns.
Klimatminister Isabella Löwin har kanske rätt när hon kallar IPCC:s rapport för den viktigaste någonsin för mänskligheten. Ju större temperaturökningen och klimatförändringarna blir, desto större och mer oförutsägbara blir också effekterna på naturen och samhället.
Just nu är vi på väg mot en temperaturökning på mellan tre och fyra grader. Eftersom USA nu har valt att dra sig ur klimatavtalet är det viktigare än någonsin att nå konkreta åtgärder och att täppa igen de ekonomiska hålen för att möjliggöra dem.
För att de nödvändiga politiska besluten ska kunna fattas måste kunskapsunderlaget vara gediget.
Men det gör sig inte så bra i medierna, ett författarmöte som ska sammanfatta kunskapsläget kring klimatförändringarna.
Att ta fram rapporten är ett enormt arbete som bland annat innebär att gå igenom tusentals vetenskapliga artiklar. Det är långt från individfokus, från plånboksnivå, från hätska debatter. Även om det i allra högsta grad är bråttom handlar arbetet om komplexa samband, om gemensamma ansträngningar, om att bygga kunskap, och om långa tidsperspektiv.
Liksom hos monarkfjärilarna, kommer ingen av oss att få vara med om hela resan. Men det måste vi stå ut med.
Det är dags att förstå att vi är delar av ett system som var och en av oss inte till fullo kan överblicka. Först då kommer vi att ha mod att lita till våra vingar, och till vår gemensamma framtid.