Inledare


Antisemitism och vänstern

  • Attacken mot synagogan i Göteborg i december väckte stor uppslutning, men hur levande är vänsterdebatten om antisemitism? Samordnings- och energiminister Ibrahim Baylan (S) deltar i en manifestation.
Fria Tidningen

Antisemitismen bortprioriterad i vänstern

Bryr man sig egentligen om antisemitism inom vänstern? Svaret är i mina ögon ett tydligt nej, skriver Gabriel Kuhn.

Efter USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad i december överskuggades protesterna i Sverige av antisemitiska aktioner och uttalanden. I Göteborg kastades brandbomber mot synagogan. På flera platser skreks antijudiska slagord vid demonstrationer.

Det har väckt debatt även inom vänstern. Den 26 januari arrangeras exempelvis samtalet ”Dårarnas socialism – om marxism och antisemitism” på Salong Marx i Stockholm. Sådana initiativ behövs.

Antisemitismen har länge varit bortprioriterad i svensk vänster. Hur många artiklar har du läst i vänstertidningar? Hur många diskussioner har arrangerats i vänstersammanhang? Och när pratade du senast om antisemitism som samhällsproblem med dina vänsterkompisar?

När aktivister konfronteras med anklagelser om antisemitiska tendenser inom vänstern så avfärdas det oftast som en borgerlig komplott för att diskreditera Palestinarörelsen. Men en sådan attityd dödar förmågan till självkritik och möjligheten att växa som rörelse.

Om det finns antisemitism i vänstern är inte den rätta frågan. Den leder sällan till en produktiv debatt, utan bara till ideologiska angrepp mellan politiska motståndare. Det är lätt att hävda att antisemitism inte är något problem inom vänstern. Jag känner ingen aktivist som hatar judar eller rekommenderar folk att läsa ”Sions vises protokoll”. Jag kommer från en vänstermiljö i Tyskland där frågan om vem som är antisemit har splittrat en hel rörelse och svikit grundläggande vänstervärderingar som att visa solidaritet med folk som lever under förtryck. Jag, som har varit i Västbanken och Gaza upprepade gånger, önskar att Sveriges vänster får slippa en sådan utveckling.

Men det finns frågor man måste ställa sig. Bryr man sig inom vänstern egentligen om antisemitism? Och gör man något för att motverka den? Här är svaret i mina ögon ett tydligt nej. Till och med manifestationer till minne av Kristallnatten har präglats av generella antirasistiska ställningstaganden snarare än specifika uppmaningar att bekämpa antisemitism. I en del fall har judar inte ens känt sig bekväma med att delta.

Att vänsteraktivister ”tar avstånd” från antisemitism är fint, men knappast häpnadsväckande. Det vore ju sjukt om de inte gjorde det. Kraven är högre än så.

Det är förvånansvärt att folk med en utpräglat analytisk förmåga att upptäcka patriarkala eller rasistiska strukturer kan nöja sig med förklaringar som att man ”inte har något emot judar” för att släppa frågan om antisemitism. Ett sådant argument skulle som tur är aldrig accepteras om det handlade om hbtq-personer eller icke-vita.

Vi vet att folk kan bära på fördomar och stereotyper trots bästa intentioner. Hur kan det inte gälla för en ideologi som nästan ledde till att en hel folkgrupp utrotades i Europa för mindre än hundra år sedan? Har de föreställningar som låg bakom detta bara mirakulöst försvunnit sedan dess? Hur är det med idéer som att judar ”har det bra” eller alltid ”ser efter sina egna intressen” först? Och motsvarar inte angrepp mot ”sionister” ibland klassiska antisemitiska mönster, även om ordet ”jude” byts ut mot något som tycks mer legitimt?

Man hör ofta att det viktigaste för att undvika antisemitism i politiska sammanhang är att tydligt skilja mellan Israel och judendomen. Men det är inte så lätt. Å ena sidan är staten Israel en ocku-pationsmakt. Å andra sidan ger den en känsla av trygghet till en av världens mest förtryckta folkgrupper. Det gör det ibland svårt att förhålla sig till den. Är det fel på Israels regering? Är det fel att staten alls finns? Eller är det över huvud taget fel att judar bosätter sig i Palestina? Det är olika frågor som kräver olika svar. Om man glömmer det är det inte konstigt om man plötsligt står i ett demonstrationståg bredvid människor vars åsikter skrämmer en.

Vänsterns historiska uppgift är att skapa rättvisa för alla utsatta och förtryckta samhällsgrupper. Visst kan det blir komplicerat om några av dem är i strid med varandra. Men denna utmaning måste vänsterrörelsen ta. Annars är den en fattig rörelse.

Fakta: 

På lördag den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. Gabriel Kuhn har skrivit flera böcker, på svenska boken ”Rån för revolutionen: Blekingegadegruppen inifrån”. Han är född i Österrike och bor i Sverige sedan tio år tillbaka.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria