En enda art hotar ensam utrota alla andra
Fler vet att vi härstammar från Afrika än att kamelens ursprung är Nordamerika. Att vi har spritt oss över alla kontinenter medan kameler numera bara existerar vilt i Australien är tänkvärt, och något alla engagerade i beslut och utrotning av ”invasiva arter” borde begrunda, skriver Nette Wermeld Enström.
Nyss gick Svenska Jägarförbundet ut med att de i juni ska börja döda sköldpaddor som förvildats i svensk natur. Insatsen har stöd av EU, som listat arten som invasiv och icke-önskvärd, och själva framställer sig jägarna som den biologiska mångfaldens apostlar. Det är till och med ”mest humant att skjuta dem” menar jägarprofilen P-A Åhlén enligt en artikel om sköldpaddorna i Aftonbladet den 19 maj.
Uppdrag utrotning låter hedervärt, om man utgår från de fördomar, hypoteser, värderingar och intressen som ligger bakom utrotningspolitiken. Vid närmare studier framträder en annan bild. Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten, som ska hantera riskerna med främmande arter, pekar i den ena meningen ut invasiva främmande arter, som de kallar det, som det största hotet mot biologisk mångfald, för att i nästa mening yttra behovet att skydda jord- och skogsbruk. Det är svårt, eller snarare lätt, att se vilkas intressen myndigheterna tjänar.
Alla som försöker sätta sig in ämnet inhemska respektive främmande arter inser att det är komplicerat, som alla ekologiska sammanhang. Att det dessutom är politiskt minerat till den grad att myndigheter, industrier och män med gevär inte ens backar för vetenskapliga argument, har fått även hängivna djurrättare att resignera.
Visst kan sköldpaddor, minkar, mufflonfår, eller vilken art som helst som människan introducerat i faunan, påverka arter som funnits här tidigare. Det är bara alltför många frågetecken kring hur, i bredare och längre perspektiv, enligt den från myndigheter oberoende forskningen. Och då syftar jag inte på Sveriges lantbruksuniversitetet.
När den brittiske professorn i ekologi, Ken Thompson från Sheffields universitet, lanserade boken Where do camels belong – Why invasive species aren’t all bad, 2014, hade en kunnat tro att moderna myter om ”invasiva arter”, en metafor från det militära, äntligen skulle avlivas. Så blev inte fallet, vilket ger anledning att undra kring vetenskapens möjligheter att påverka såväl allmänhetens bildning som biopolitiken.
Lyssna på forskarna, uppmanar Greta politiker i klimatfrågan. Tyvärr verkar det inte ligga i deras natur. Om det inte vore tidsbrist på jorden, på grund av förstörelsen av plats, skulle vi kunna be makthavarna bevisa motsatsen. Men när ekologer som Thompson ignoreras, som trots sin professur skriver så även politiker borde förstå, är det kanske bättre att överge hopp om förändring ovanifrån. Frågan måste ju ställas.
Thompson förnekar inte att främmande arter kan utplåna inhemska arter, i synnerhet i mer isolerade miljöer som på öar, men massiva utrotningsprojekt orsakar mer skada än nytta, argumenterar han med stöd av kollegor internationellt. Att Thompson, efter decennier av ekologiska studier, har kommit fram till att människan är den enda invasiva art som på sikt hotar hela ekosystem är väl överflödigt att kommentera.
Globaliserad handel, fler och snabbare transporter, fiskeindustrier och dammar, är några av alla orsaker bakom arters entréer och migrationer i naturen. Sverige klassar i dag omkring 2000 arter som främmande och cirka 400 av dem kallas invasiva eftersom de orsakar kostnader, inte minst i form av årlig bekämpning.
Att Jordbruksverket och Skogsstyrelsen är de ”naturvårdande" myndigheternas samrådspartners för kriget mot djuren är väl bara logiskt. Och till deras heder bör nämnas att de inte hymlar om att ”ekonomiska värden i form av pengar och arbetstillfällen” avgör deras bedömning av arters existensberättigande. Det gäller även inhemska arter.
Ändå är det ironiskt – att jägare i ridderlig allans med myndigheter och EU:s toppbyråkrater äger uppdraget att värna biologisk mångfald.