Uppmuntrades ett maximalt medborgerligt deltagande? Generellt kan sägas, att regeringarna knappast uppmuntrade en bred balanserad offentlig debatt. De föreföll mer intresserade av att få ett ja-resultat. Massiva resurser och en i allmänhet vinklad media bidrog till detta mål. Valdeltagandet som sådant uppmuntrades, eftersom det krävdes ett visst valdeltagande för en giltig omröstning i en del länder. Väljarna fick dock inte tillgång till den text som de röstade om. I de flesta fallen fanns inte ens landets anslutningsfördrag på det egna språket. Detta skedde endast i Estland och Lettland, där emellertid fördragen presenterades mycket sent.

Fördelades offentliga resurser jämlikt mellan alternativen? Även om de exakta siffrorna för vad ja- respektive nej-sidorna fick i statligt stöd är oklara, så ger kommentarerna en tydlig bild. Alla anslutningsomröstningarna kan betraktas som 'orättvisa' med hänsyn till de resurser som användes. I de flesta länderna fick inte nej-sidan några offentliga resurser alls, för att kunna matcha ja-sidan, som stöddes av regeringen, storföretagen och de stora medierna.

Avstod utomnationella intressen från att blanda sig i anslutningsomröstningarna? EU-kommissionen spelade en viktig roll för att påverka utgången av omröstningarna, både genom att stödja ja-sidan med pengar och genom besök i de folkomröstande länderna. Nej-sidan använde också utländska besökare i sina kampanjer i viss utsträckning, men dessas politiska inflytande kan inte jämföras med det hos EU-kommissionärer eller presidenter och premiärministrar.