Fördjupning


Christel Backman BR Doktorand i
Stockholms Fria

En gång tjuv alltid tjuv?

Övervakningen av personer som en gång straffats ökar genom att allt fler gör kontroller mot registret över straffade. Diskussionen förs ofta utifrån de skyddsbehov som finns i samhället och att straffade personer utgör risker. Mer sällan talas om att kontrollerna och den utestängning som de leder till utgör en utökning av straffet. Inte heller diskuteras nämnvärt om kontrollerna har någon effekt eller vilka konsekvenser de leder till. Kring detta resonerar Christel Backman, doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet.

Argument | Övervakning

Drygt 100 000 personer lagförs i Sverige varje år. I början av november orsakade det faktum att en person som fällts för mord numera studerar på läkarutbildningen stora rubriker. Rubriker blev det också av att två svenskar i Europols stora barnpornografihärva arbetat som lärare i över tjugofem år vardera.
Det drar kanske för långt att påstå att man inte tidigare uppmärksammat att personer kan ha ett brottsligt förflutet, men något har hänt sedan början av 1990-talet. Varför är det först nu som frågan om personers lämplighet inom olika yrken sätts i förbindelse med uppgifter om att de är dömda för brott? Det går att resonera kring att många yrkeskårer är öppnare i dag än vad de var förr och att det finns mindre informell social kontroll kring vilka som antas, vilket kan skapa oro för hur lämpliga personerna är och krav på mer formella kontroller. Det går givetvis också att resonera kring att anmälda brott liksom övervakningen de senaste decennierna ökat. Att vi helt enkelt i det senmoderna samhället där människorna ofta beskrivs som allt oroligare, vill ha mer kontroll och klarare gränser mellan dem som sköter sig, som man kan lita på, och dem som inte är att lita på. Det går också att tänka sig att anledningen är att vi i dag uppmärksammar brott som begås mot personer i beroendeställning på ett annat sätt än vad som gjorts tidigare och att vi nu tar skyddsbehoven på allvar.
Men vad har egentligen hänt med registeranvändningen på senare år? Och vad är det som debatteras när det reses krav på brottsfrihet inom allt fler yrken?

Utökade register och utökade kontroller

Klart är att övervakningen genom formella kontroller är mer omfattande i dag. Vad gäller registret över personer som dömts för brott - belastningsregistret - utarbetades den nuvarande lagstiftningen på 1990-talet och trädde i kraft år 2000. Den innebär bland annat att alla domar registreras oavsett vilket brott som begåtts och vilken påföljd som dömts ut.
Tidigare fanns en särskild katalog över de brott vars domar skulle registreras och de som dömdes till bötesstraff registrerade man inte alls. När vi 2006 fick en lag som gör det möjligt att ge personer tillträdesförbud till bland annat idrottsarenor innebar det att även detta registreras.
Tillträdesförbuden är, liksom besöksförbud, baserade på risken att en person ska begå en brottslig handling och beslutas i första hand av åklagaren. Till skillnad från andra uppgifter som registreras i belastningsregistret handlar inte uppgifterna angående besöks- och tillträdesförbud om ett begånget brott eller om något som avgjorts av domstol, även om de flesta som får besöks- eller tillträdesförbud har begått brott. Förutom att fler brott och påföljder omfattas av registret har även antalet instanser som har tillgång till uppgifterna i belastningsregistret utökats. Mest känt är kanske kravet att personal inom skola och barnomsorg ska kontrolleras mot registret. Bland de senast tillkomna finns Domstolsverket när de ska anställa notarier och domare, samt verksamheter som bedriver så kallade HVB, hem för vård och boende för barn.

Minska risker och öka förtroendet

Många aktörer har de senaste åren förespråkat ytterligare utökning av användningen av registerkontroller. Exempelvis krävde ledarna för scoutrörelsen i en debattartikel i DN i somras att det ska bli lagkrav på att alla ledare inom barn- och ungdomsrörelser kontrolleras mot belastningsregistret. Bakgrunden var att en scoutledare åtalats för sexuellt ofredande och sexuellt övergrepp.
I Sundsvalls kommun ser man för närvarande över möjligheten att villkora kommunbidragen så att ungdomsledare måste vara kontrollerade mot belastningsregistret för att föreningarna ska få bidrag. Detta sedan Sundsvalls tidning rapporterat att sju av totalt 218 ungdomsledare i kommunen hade dömts för bland annat misshandel och hot mot tjänsteman.
Från scoutrörelsens håll menade man att den kontroll av personal i skolan som införts innebär att risken för övergrepp ökar för barn inom den ideella sektorn, eftersom personer som hindras från att få anställning inom skolan kan börja söka sig dit istället. Därför, menade de, krävs det en motsvarande kontroll av ideellt engagerade. Man anser alltså inte att lagstiftningen ger ett fullgott skydd mot de risker som registerkontroll av personal inom skolan och barnomsorgen ska motverka.
Ytterligare ett exempel är Sveriges läkarförbund som vill att det ska bli strängare krav för legitimerade yrkesutövare inom vården och att nyanställda ska kontrolleras mot belastningsregistret. Detta efter att två läkare, dömda för ekonomisk brottslighet respektive barnpornografibrott, fått behålla sina legitimationer då Regeringsrätten inte fann att de visat sig olämpliga som läkare. Den tid som gått sedan den barnpornografidömda mannens brott, drygt sex år, under vilka han varit brottsfri gjorde att han kunde bedömas som lämplig, även om barnpornografi enligt Regeringsrätten inte är förenligt med läkarrollen. Samtidigt med fallen i Regeringsrätten framkom att en läkare vid psykiatriska kliniken vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg dömts för sexuellt ofredande, våldtäkt och narkotikabrott före sin anställning. Sjukhuset kritiserades internt och externt för att ha brustit i sina rutiner genom att de inte utnyttjat den rätt att kontrollera om personal begått brott som arbetsgivare inom psykiatrin har.

Under våren 2007 tillsatte så regeringen en patientsäkerhetsutredning som ska undersöka om det bör införas registerkontroller av personal inom alla områden inom vården. Frågan aktualiserades på nytt i början av november då det blev känt att en person som dömts för mord studerar till läkare. Socialminister Göran Hägglund föregrep då utredningen och menade att det ska bli lättare att dra in legitimationen från en läkare som begår brott och att frågan för utredningen gäller att avgöra vilka brott som ska utgöra hinder för att arbeta som läkare.
Läkarförbundet välkomnar kontrollen eftersom man menar att det handlar om yrkeskårens möjlighet att ha allmänhetens förtroende, något som undergrävs om det accepteras att yrkesutövarna har begått brott.

Arbetssökande avkrävs utdrag

Varje enskild individ har rätt att få ett utdrag över de uppgifter som finns om henne eller honom i belastningsregistret för att man ska kunna kontrollera att uppgifterna är korrekta. Den möjligheten utnyttjas allt oftare av arbetsgivare som inte har lagstadgad rätt att själva få ta del av uppgifterna. I mitten av 1990-talet gjordes cirka 10 000 utdrag per år av enskilda, 2001 var den siffran 41 850 och förra året, 2006, gjordes 86 838 utdrag. De utdrag som görs av personer som söker arbete inom skola och barnomsorg räknas inte in i statistiken utan utgör en egen grupp, inte heller ingår de utdrag som arbetsgivare som har rätt att göra kontroller i registret gör.
Rikspolisstyrelsen uppskattade 2004 att cirka 75 procent av de utdrag som enskilda gjorde gick till arbetssökande som skulle visa upp dem för arbetsgivare. I en skrivelse till regeringen om det ökande antalet utdrag skrev Rikspolisstyrelsen samma år att flera arbetsgivare tagit fram egna beställningsblanketter och att flera väl kända och etablerade företag konsekvent kräver utdrag av arbetssökande. Dessutom är deras erfarenhet att arbetsgivarna kräver att kuverten med utdrag lämnas oöppnade till arbetsgivaren för att förhindra att personer 'fuskar' med utdragen.

Få kritiska röster

Arbetsgivarnas behov av kontroll ifrågasätts sällan och det har funnits förhållandevis få kritiska röster i debatten. Få invändningar har rests mot att registret blir allt mer omfattande och få protester hörs när intressegrupper lyfter fram nya områden inom vilka man tycker att yrkesverksamma eller ideellt engagerade borde vara fria från brottmålsdomar. I Göteborgs-Posten förekom dock en ledare efter att det rapporterats om läkarstudenten som varit dömd för mord. Man varnade för att den ökade registerkontrollen kan innebära en informell form av det gamla straffet 'förlust av medborgerligt förtroende'. Det står i konstrast till uppfattningen hos bland annat Läkarförbundet. I en intervju i P1-morgon menade deras ordförande Eva Nilsson Bågenholm redan i våras att man bör skilja på det juridiska straffet och det sätt som man därigenom anses sona sitt brott på och på de etiska krav på brottsfrihet som bör ställas på yrkesutövarna.

Rikspolisstyrelsen var i sin skrivelse till regeringen 2004 kritisk till utvecklingen av antalet utdrag som enskilda gör och ansåg att man bör överväga att kriminalisera när arbetsgivare utnyttjar detta för att ta del av registeruppgifter som de inte har tillgång till på egen hand. Samtidigt menar Rikspolisstyrelsen att man kan behöva överväga om fler arbetsgivare än vad som är fallet i dag ska få tillgång till uppgifterna i registret. Det kan vara så att det finns fler verksamhetsområden där det är berättigat att arbetsgivare ska kunna välja bort personer som är dömda för brott. Ger man genom lagreglering arbetsgivarna rätt att ta del av uppgifter i belastningsregistret kan man styra vilka uppgifter de får ta del av så att det bara gäller brott som anses relevanta.
2006 tillsattes så en utredning av regeringen som har i uppdrag att se över om man behöver begränsa arbetsgivarnas möjligheter att kräva att arbetssökande ska visa upp utdrag ur belastningsregistret. Dåvarande arbetsmarknadsministern Hans Karlsson efterlyste en bred debatt där argument från båda sidor lyfts fram. Förutom individers behov av skydd måste man också kunna garantera arbetsgivarnas behov av kontroll menade han.

Förebygger kontrollerna brott?

Bland de fall som uppmärksammats i media under de senaste åren är det bara ett fåtal fall som rört någon som begått brott på sin arbetsplats eller i sitt ideella engagemang. Brottsligheten tolkas ändå i förhållande till deras yrkesutövning och skapar debatt om deras lämplighet och om riskerna för dem de kommer i kontakt med.
Forskarna Helen Lam från Kanada och Mark Harcourt från Nya Zeeland konstaterar att de allra flesta som begår brott gör det som unga och slutar med det, om inte före, så i alla fall i slutet av tjugoårsåldern. Det gör, menar de, att tidigare brottslighet är en dålig indikator för risken att en person över tjugo år ska begå brott. Belägg för att personerna i fråga utgör risker saknas alltså i de flesta fall.
När Skolverket gjorde en uppföljning av lagen om registerkontroll av personal inom skola och barnomsorg konstaterade man att det var svårt att säga om lagen uppfyllde sitt syfte eftersom det saknas kunskap om i vilken utsträckning personer som begår övergrepp mot barn brukar söka sig till yrkena. Dessutom saknas det kunskap om återfallsriskerna för personer som är dömda för de brott som lagen avser.
Samtidigt visar andra studier att anställning är en viktig komponent för att dömda personer inte ska återfalla i brott. I Sverige har forskaren Anders Nilsson skrivit en avhandling kring fångars levnadsförhållanden i vilken han konstaterar att sysselsättningsproblem, det vill säga att inte ha arbete, praktikplats eller liknande efter avtjänat straff, ökar risken för återfall. När fångarna själva ska lista vad som är viktigast för att de inte ska återfalla i brott anger de arbete och bostad som de viktigaste faktorerna. Anders Nilssons resultat står i överensstämmelse med tidigare studier som gjorts, bland annat i Danmark. Tillsammans visar de alltså att en anställning utgör ett gott skydd mot ny brottslighet även bland dem som varit dömda för så allvarliga brott eller så många brott att påföljden blivit fängelse.

Förklätt straff

I samband med lagstiftningen om registerkontroll av personal inom skola och barnomsorg talade man om risken för en så kallad 'smittoeffekt'. Med det menas att debatten och skolornas kontroller uppmärksammar andra arbetsgivare på förekomsten av belastningsregistret och de börjar uppleva ett behov av att kontrollera sin personal. Sedan införandet av lagen har utdragen ur registret dubblerats och jämför man med tiden innan lagstiftningen började debatteras görs åtta gånger fler utdrag i dag. Andelen arbetsgivare som vill ha utdrag fastän att de saknar lagstadgad rätt till uppgifterna har alltså ökat kraftigt sedan lagen om kontroll av personal inom skola och barnomsorg trädde i kraft.
Det är lätt att se diskussionen om kontroll av personers eventuella tidigare brottslighet som en diskussion om risker och riskhantering och därmed om allas vår säkerhet. Samtidigt så saknas det i stort sett helt empiriska underlag som visar på hur riskerna ser ut: hur vanligt förekommande det är att personer utnyttjar sin yrkesroll för att kunna begå brott och hur många av dem som gör det som har begått brott tidigare. Personerna inblandade i debatten, speciellt de som efterfrågar mer kontroll, är också förvånansvärt ointresserade av sådana underlag. Det gör att man måste fråga om det verkligen rör sig om riskhantering.
Läkarförbundets argumentering i frågan är mycket klar - det handlar inte om risker utan om legitimitet. Och då spelar det inte längre lika stor roll om man genom utestängning från arbetsmarknaden snarare ökar än minskar antalet brott eftersom det inte handlar om att man vill åstadkomma brottsreducering. Stora delar av debatten förs trots det i termer av risker och skyddsbehov. Och visst handlar en del av debatten om det, men det stora ointresset för faktiska återfallsrisker och vilka faktorer som påverkar pekar åt ett annat håll. Dels visar det på att vår rädsla får styra - vissa risker är så skrämmande att de kan motivera ingripande och kostsamma åtgärder även om risken bedöms som liten. Dels visar det på social sortering. Vår uppfattning om personerna som sådana. Det talas om förbrukat förtroende, om avsaknaden av tillit. Sådant som inte återställs genom det formella straffet.

En mer utbredd kunskap om vilka som begått brott leder till införandet av ett socialt straff, ett komplement till rättsväsendets straff, som bestämmer vilka som får respektive inte får vara en del av samhället. Ett system där all form av brottslighet gör en person olämplig oavsett kopplingen till de yrkesuppgifter som ska utföras. Bedömning och sortering av personer görs givetvis hela tiden, vare sig det finns tillgång till uppgifter om straffregister eller inte, men en ökad tillgång till sådana uppgifter ökar risken för att bedömningen görs utifrån pappret och den dåtida händelsen istället för utifrån de nuvarande omständigheterna.
För det kan ju hända att människor slutar begå brott. Och det kan hända att de gör det innan registeruppgifterna stryks. Det kan hända att de trots allt är både lämpliga och värda förtroende. Frågan är om någon gör den bedömningen om det finns tillgång till uppgifter om tidigare brott. Eller om vi helt enkelt ska acceptera ett system där den som en gång straffats hålls i karantän.

Fakta: 

Denna artikel är en del av argumentserien Övervakning. Läs även tidigare inlägg:
För samhällets och alla medborgares bästa?Integritet för vem?Privatliv är inte moderntFrihet under övervakningSista chansen att rädda privatlivetVad tycker du? Skriv till argument snabela fria punkt nu.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Resurser finns för att förverkliga idéerna

Det finns ett stort behov av att öka resandet med kollektivtrafik och det finns gott om idéer för hur det ska gå till. Även branschorganisationen för svensk kollektivtrafik har en offensiv attityd. Men för att lyfta resandet med kollektivtrafik krävs mångmiljardsatsningar och hittills har beslutsfattarna inte velat satsa tillräckligt på kollektivtrafiken.

Fria.Nu

Vanliga argument mot nolltaxa

Undertecknad har vid flera tillfällen försökt att via e-post och telefon nå Christer Wennerholm, styrelseordförande i AB Storstockholms Lokaltrafik. Syftet var att denne skulle få en chans att bemöta innehållet i artikeln om nolltaxa. Wennerholm har dock inte svarat vilket jag tolkar som att han inte vill kommentera texten. För att belysa frågan om nolltaxa på ett mer allsidigt sätt redovisas nedan vanliga argument mot nolltaxa i kollektivtrafiken.

Fria.Nu

Morötter för ökat kollektivt resande

I den första delen av argumentserien Kollektivtrafik för hållbar utveckling resonerar gästredaktör Jarmo Juhani Riihinen kring varför en väl utbyggd kollektivtrafik är viktig för såväl miljö som tillgängligheten i städerna.

Fria.Nu

© 2022 Stockholms Fria