Få har väl missat fotografiet av gripandet av Tony Olsson. Bilden, som på okänt vis letat sig från polisens kameror till kvällspressens löpsedlar, visar en trött och blek rymling i bara kalsongerna. Det är en förnedrande bild. Oavsett vad man tycker om Tony Olsson. Fotografiet illustrerar också, med eftertryck, det som varit känt sedan länge men som blir allt tydligare för varje ny mediabevakad brottsundersökning: meddelarfriheten är ett hot mot rättssäkerheten och det individuella integritetsskyddet. Den förnedrande bilden på Tony Olsson togs nämligen av poliser i sin yrkesutövning. Någon av dessa poliser fick alltså för sig att sälja bilden, eller av annan anledning distribuera den, till pressen. Det är ett helt lagligt beteende. Den extraknäckande polisläckan kan inte eftersökas eller bestraffas.

Meddelarfriheten skyddar nämligen poliser som skaffat sig en extra inkomstkälla genom att sälja hemlig information - eller som i detta fall fotografier - till pressen. Skyddet gäller oavsett de negativa konsekvenser läckandet medför för en enskild eller en förundersökning.

På grund av meddelarfrihetsregleringen i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen kan vare sig polisen eller justitiekanslern, JK, göra något åt läckorna i dagsläget, vilket också JK kom fram till i sitt beslut efter att Tony Olsson-bilderna anmälts. Det är ett regelverk som försvaras med näbbar och klor av meddelarfrihetens fundamentalister, främst publicister, i den debatt som uppstår varje gång problemet med polisläckor aktualiseras.

Vissa mer balanserade journalister blir ändå tagna på sängen när debatten nu på nytt tar fart. Göran Rosenberg blir således (i DN den 15 augusti) bestört när han upptäcker att det är omöjligt att straffa eller utreda de poliser som läckt de förnedrande bilderna på Tony Olsson till Expressen. Kritik riktas mot först JK och därefter polisen, för att de underlåtit att ingripa. Men kritiken riktas åt helt fel håll.

När Rosenberg påstår att reglerna i dag hotar rättssäkerheten, däremot, har han helt rätt. Därutöver kränker de den personliga integriteten. (Även brottslingar som Tony Olsson förtjänar att slippa hängas ut i kalsongerna på kvällstidningarnas löpsedlar.) Men det är inte ett problem som vare sig rättstillämpningen eller polisväsendet kan gå till botten med. Strålkastarna måste riktas åt annat håll. Problemet är i första hand journalistiskt och i andra hand rättspolitiskt.

Det är ett journalistiskt problem eftersom Rosenbergs publicistiska kollegor - fundamentalisterna - försvarar meddelarfrihetens stötande resultat utan att låtsas om att det kan finnas tungt vägande motstående intressen. Att sticka huvudet i sanden och låtsas som om inga intressekonflikter finns är att göra tryckfriheten en björntjänst. Härigenom urholkas tryckfrihetens legitimitet och medias rättsligt privilegierade ställning undergrävs. Vad ska vi med en tryckfrihet till om den tillåter enskilda poliser att anonymt och straffritt sälja hemlig information till tidningarna, när sabotagen dessutom ofta drabbar såväl enskilda som allmänna intressen, när det inte finns några specifika skäl till att det bör vara tillåtet?

Till syvende och sist är den enda som kan gå till botten med problemet lagstiftaren. Förhoppningsvis kommer den pågående statliga utredningen till samma resultat. Det behövs en lagändring som förhindrar läckande poliser och en (kvälls-)press i avsaknad av etiska principer från att missbruka det förtroende som rättsordningen gett dem. Helst innan ett löjets skimmer faller över hela meddelarfrihetsinstitutet. Det finns en anledning till att meddelarfriheten gjordes till en grundläggande byggsten i vår tryckfrihet.

Men det var aldrig så här den var tänkt att användas.