Franska teoretiker kan ofta vara givande för att de har en förmåga att förbrylla en. Luce Irigaray är en sådan, och hon menar att normen inte alls föreskriver två kön. Det är vad den vill att man ska tro. Problemet med patriarkatet är att det bara erkänner ett kön, säger Irigaray. Kvinnan är inte ens definierad som ett kön, utan som mannens negation. Det rör sig inte om någon utvecklad konstruktion alls, snarare en slarvig samling av massa tvärtom. För vad betyder 'hon' annat än 'icke-han'?

Mellan det hopplösa i att försöka personifiera en negation och den ihärdiga kampen för att bli man befinner sig kvinnan idag. Därför är både kärlek och jämlikhet omöjliga, eftersom kvinnan helt enkelt inte finns än. Vi bör alltså, innan kampen för jämlikhet, skapa ett kvinnligt subjekt.

Kritiken av det enda subjektets kultur, arbetet med att definiera ett andra subjekt, samt att bygga en relation mellan två självständiga subjekt, är vad Luce Irigaray ägnat sig åt i trettio års tid. Hon är född i Belgien men verkar sedan sextiotalet i Frankrike som psyko-analytiker, filosof och lingvist och är en av de franska tänkare som i de Beauvoirs spår studerar positionen som 'det Andra könet'.

Enligt de Beauvoir var positionen som den Andra själva roten till förtrycket. Kvinnan hade nekats att bli människa. Nekats ett 'jag', det vill säga, en subjektsposition. Lösningen var att ta sig in på de områden som ansetts som manliga och upptäcka att det inte fanns någon manlig mystik begravd i litteraturen, filosofin, tekniken eller fotbollen.

Och det är här som Irigaray skiljer sig från en feminism à la Beauvoir. Motståndet mot patriarkatet framstår i Irigarays texter som ett jättearbete, det handlar inte om att ingå på lika villkor utan om att om att gräva upp allt, precis allt. 'Institutioner, hierarkier, auktoritet - det är deras sak, inte vår', säger hon. Kvinnan kan inte ta till sig det manliga subjektet utan att sudda ut sig själv. Istället bör hon utveckla detta Andra - som alltså aldrig riktigt har funnits - för att kunna skapa en egen subjektivitet, baserad på henne själv. Inte det manligt definierade Andra, utan hennes eget. Ur medvetandet om vem hon är kommer hon sedan att skapa en ny värld som bygger på en dubbel subjektivitet.

Vad är det då som kännetecknar det kvinnliga könet? För det första: det är inte ett kön, utan hur många som helst. I boken Ce sexe qui n"en est pas un (Könet som inte är ett) utvecklar Irigaray teorin att medan mannen är en, är kvinnan mångfaldig. Medan mannen har ett könsorgan, har kvinnan könsorgan lite varstans.

Irigarays mest kända och kanske vackraste metafor är den om kvinnans två blygdläppar som ständigt rör vid varann. Kvinnans njutning är hela tiden där och hon behöver inte som mannen yttre hjälp för att framkalla den.

Det här har helt förbigåtts av patriarkatet. Enligt fallocentrisk logik har kvinnan inget kön över huvud taget. Kvinnan 'saknar något' eftersom hon inte har en penis - en central punkt i freudiansk teori. Man behöver dock inte vara freudian för att ha inkorporerat denna bildliga tolkning av könen, det finns som en underström i kulturen, den som har gentemot den som inte har.

Jag minns en gång när vi var fjorton och på väg hem från 44:an. Några sjöng på Å hon var likadan fram och bak med Asta Kask.

En kille sa: 'De menar tjejer va?'

En annan svarade: 'Jag tror det.'

Jag var indignerad: Vadå, vi var ju inte alls likadana fram och bak!

Men det man inte ser finns inte, i den visuella ekonomi som är skapad av mannen, vars kropp mest tycks handla om en enda del som sticker ut. Senare har man välvilligt försökt hitta motsvarigheter till mannen hos kvinnan; är det vagina eller klitoris som är kvinnans penis? Det här visar om igen att man aldrig har sett kvinnan som fristående, aldrig studerat hennes kön oberoende, som om det tvunget skulle motsvara mannens i alla aspekter.

Istället för Freuds grundläggande könsskillnad, vilken grundar sig på relationen till fallos, framhåller Irigaray relationen till modern. Både flickan och pojken kommer från en moder, men då pojken upptäcker sin olikhet, tar avstånd från henne och i sin heterosexualitet återvänder till henne, består flickans utveckling i att repetera moderskapet. För flickan behövs inget uppbrott, inget avstånds-tagande, inget behov av att skilja mellan du och jag.

Ett system som följde en kvinnlig genealogi skulle ta avstamp i detta förhållande. Irigarays vision, som hon även iscensätter i sin skönlitterära produktion, är en värld där uppdelningen mellan du och jag är främmande. Just denna fixering vid vem som är jag och vem som är du är något som härrör från sonens avståndstagande från modern.

Vår kulturs symboliska grund är hos henne modermordet (tvärtemot hos Freud som ansåg det vara fadermordet) och språket speglar det genom dikotomierna: ja/nej, svart/vitt, ute/inne, ren/oren, du/jag.

I en kultur som grundade sig på förhållandet mor/dotter skulle människor hänga ihop mer och gränserna mellan dem suddas ut. Tanken är svindlande: det kanske inte är något naturligt att dela upp folk i du och jag?

Det är inte bara Irigaray och poeterna som begråter separationen, religiösa rörelser som rastafarianismen har varit inne på samma spår. Bunny Wailer sjöng i Armageddon:

In the beginning

there was but one concept

and that"s the concept of I

But then arose Apollyon, the Devil

claiming that it"s you and I

Det onda på jorden uppkom när man började skilja mellan du och jag. Istället för att säga 'we' säger rastafarianer 'I and I' för att betona att vi är samma.

Irigarays sista projekt är att skapa den heterosexuella kärleken för första gången. 'Vad har det blivit av oss, som är så fattiga i kärlek?', utbrister hon i ett tal 1989. Hur bra ett par än kommer överens kan det inte bli fråga om riktig kärlek förrän vi förändrat språket och kulturen och äntligen lyckats skapa två subjekt, menar hon.

Att uppfinna en ny relation mellan man och kvinna innebär att utforma en ny sociokulturell ordning. En ordning där det kvinnliga inte måste suddas ut eller definieras som ett stöd för mannen, utan där det existerar på sina egna villkor. Där penisen har förlorat rollen som fallos för att bli ett verktyg för njutning. Visserligen är det möjligt för kvinnan att njuta i den maskulina ekonomin, men hon prostituerar sig åt en njutning som inte är hennes egen.

I anglosaxiska sammanhang har Irigaray ofta misstolkats. Då amerikansk feminism, vilken skandinavisk ligger närmare, oftare i-frågasätter och avvisar könet helt och hållet har Irigaray setts som essentialist.

När hon blir intervjuad av amerikanska forskare inleder hon varje svar med en rättelse: 'ursäkta, men er fråga visar att ni har missuppfattat mig.' Delvis kan det bero på att man tror att den enda könsskillnad som är möjlig är den patriarkala och att det bara finns två val - att förkasta könen helt eller att behålla dem i dess nuvarande form. Mycket kan också bero på det latinska språkets könsmystik som även de franska feministerna hämtar inspiration från.

I och med att alla substantiv är bekönade (vilket Irigaray också diskuterar) finns det mycket att vrida och vända på. Men då hon svarar på frågan 'Är ni en kvinna?' visar Irigaray att hon redan är långt bortom kategoriseringar över huvud taget.

Hon bryter ner meningen: '"Jag" är inte bara "jag". Jag "är" inte, jag är inte "en". En värld där man utgår från dessa koncept är redan maskulin.'

Hur kommer vi då närmare en sån värld, som vi knappt kan föreställa oss annat än som en vag förnimmelse, en känsla som försvinner när vi försöker få fatt i den och som undflyr oss när vi försöker förklara den med det existerande språket? Irigaray ger några konkreta förslag.

Att sätta upp bilder på mödrar och döttrar över hela stan, att tala medan vi älskar, att tänka 'jag-hon' varje gång vi säger 'jag' för att varken oreflekterat härma mannens 'jag' eller att falla tillbaka i ett 'jag' som är negationens och att försöka lyssna till våra drömmar som de är istället för att tolka dem - de är en portal till en äldre, bildbaserad ordning.