Arbete är en central och avgörande del av såväl livet som samhället. Följaktligen intar frågor kring arbete ständigt en central roll i politik och samhällsdebatt. Vem ska bestämma över arbetsvillkoren? Ska staten skydda befintliga arbeten? Hur påverkas arbete av skatter och regleringar? Hur kan arbetslösheten minska?

Många har olika uppfattningar i dessa frågor. I Sverige är dock debatten tämligen snäv och likriktad. De flesta utgår från dagens system och vill möjligen förändra på marginalen. Min uppfattning är att stora delar av dagens system - och dess utgångspunkter - är felaktiga och skadliga. Syftet med denna artikel är att visa hur och att andra idéer om arbete är bättre.

Hur skapas, för det första, arbete? Vissa talar om att alla ska ha 'rätt' till arbete. Men bara för att riksdagen stiftar en lag om allas rätt till arbete uppstår inga nya arbeten. Det finns inte en viss mängd arbeten som bara ska fördelas. Arbete kommer av att någon vill producera något, vilket i sin tur förutsätter både att detta efterfrågas och att någon - en innovatör, entreprenör, företagare - har organiserat produktion av detta.

Vill min granne ha gräset klippt och inte hinner själv kanske han frågar grannens son Kalle om att göra det. Kalle erbjuds 200 kronor och är nöjd så länge han får mer än 150. Således blir arbetet utfört. Gräset blir klippt och Kalle får pengar. Båda är nöjdare än de var innan. Arbete är och bör vara ett plussummespel.

Situationen är naturligtvis förenklad. I verkligheten är situationen ofta mer komplicerad. Men detta illustrerar den viktigaste poängen: arbete handlar om produktion av en efterfrågad vara eller - som i detta fall - en tjänst. Här sätts priset helt fritt, det är bara de två aktörerna själva som överenskommer avtalet, inga externa regleringar råder eller skatter finns.

En central fråga i debatten om arbete är just vem som bestämmer villkoren. Tänk om någon annan skulle sätta priset för grannen och Kalle, om en allsmäktig kyrka skulle anse att ett 'rättvist pris' för detta vore minst 400 kronor. Han som ville ha gräset klippt kanske skulle anse det väl dyrt och avstå - till nackdel för både honom och Kalle.

Eller om staten skulle kräva 50 procent i skatt. Kvar vore blott 100 kronor för Kalle efter det att arbetet var utfört. Men han ville bara göra det för minst 150 kronor. Återigen blir arbetet inte utfört. Någon, i detta fall staten, har rest ett hinder. Fler hinder finns. Om staten kräver att just detta måste utföras av ett offentligt monopol får Kalle inte utföra det - och grannen får inte betala även om det offentliga uteblir. Eller om någon organisation kräver att en av deras medlemmar ska anlitas och blockerar grannens hus för Kalle så att han inte får göra jobbet.

Ett förenklat exempel, likväl inte utan koppling till verkligheten. Situationen är naturligtvis mer komplex, med olika sidoeffekter, men utgångspunkten är det relevanta. Arbete kan bara uppstå som en frivillig överenskommelse och ju friare denna får utformas, desto större chans att arbetet blir utfört.

Leder då inte detta till ett så kallat 'race to the bottom' där alla som vill arbeta börjar konkurrera och bjuder under varandra med allt sämre villkor? Denna i grunden marxistiska syn på samhället och ekonomin är tanken bakom många organisationers arbete och staters agerande. Från kollektiva löneförhandlingar till olika krav i västländer på arbetsvillkor i fattigare länder. Påståendet stämmer dock inte, av flera skäl.

Hade det varit sant skulle lönerna i USA vara mycket låga, där inte ens tio procent av arbetskraften är med i fackföreningar. Men USA har världens högsta löner. Hade det varit sant skulle inte multinationella företag betala löner i exempelvis Kina som ligger fyra gånger högre än de lokala företagen. Men det gör de.

Arbetsgivare konkurrerar helt enkelt också - om arbetskraft. Om ett företag ger dåliga villkor kan det bli lönsamt för en konkurrent att erbjuda bättre, varpå man riskerar förlora medarbetare. Det som i sin tur avgör om det är lönsamt för konkurrenten att göra detta är om de anser att de kan få ut mer av arbetskraften än den kostar företaget. Det vill säga hur produktiv arbetskraften är.

Där ligger också förklaringen till hur villkor kan förbättras. Inte för att staten kräver vissa villkor utan för att det också är lönsamt för ett företag att hela tiden försöka bli mer produktivt; att producera mer till lägre kostnader. Investeringar i ökad produktivitet hos medarbetarna blir därmed viktigt.

Den som i dag talar med en ung tjej som är IT-tekniker i Sydkorea kan finna att hennes mamma var industriarbetare och mormor fattig jordbrukare. En utveckling driven av fri företagsamhet, konkurrens och ökad produktivitet.

I ekonomin förloras ständigt gamla arbeten. Kanske ersätts de av maskiner, kanske förläggs de till andra länder.

Men så länge det finns de som organiserar produktion, det finns efterfrågan på varor och tjänster samt arbetskraft kommer nya arbeten att skapas. Oftast mer avancerade och välbetalda.

Ofta, särskilt i dagens västra Europa, resoneras om att de gamla arbetena till varje pris bör behållas. Gamla företag subventioneras, lagar hindrar uppsägningar, och så vidare. Det som sker med en sådan politik är att de nya arbetena stoppas. Mycket av det nya vi istället hade kunnat arbeta med blir inte av. Utvecklingen avstannar istället för att gå vidare.

I Sverige gör det offentliga så mycket att det för många har blivit svårt att ens tänka tanken hur olika saker skulle se ut om inte det offentliga ägnade sig åt dem. Om vi inte hade lagar om anställningstrygghet skulle ingen ha någon anställningstrygghet, och så vidare. Men frihet att själv komma överens om innehållet i ett avtal - om exempelvis anställning - betyder bara att dess utformning är fri. Vill man bland de olika saker man då kan önska - avseende lön, semester och andra villkor - prioritera lång uppsägningstid så är det förstås möjligt att få.

Vad händer då när gamla arbeten försvinner och det varken finns offentligt anställningsskydd eller offentlig a-kassa? Återigen skulle den som vill ha en hög ersättning vid arbetslöshet i så fall ha kunnat köpa en sådan försäkring. Men den som inte vill ha det kan avstå och ha mer kvar i plånboken, kanske för att spara och investera istället.

Men det viktigaste är att alternativet till ett gammalt arbete, som utvecklingen rationaliserar bort, inte är icke-arbete. Alternativet ska vara ett annat, nytt arbete. I Irland har sysselsättningen i industrin sjunkit med ungefär 10 procent sedan år 2000. Men den totala sysselsättningen har ökat med drygt 10 procent. För varje gammalt industriarbete som försvann tillkom alltså två nya. Det är vad som sker när hindren för det nya är begränsade.

Fri rörlighet är en del av samma sak. Inom EU är en grundtanke att man ska få arbeta var man vill, men det har utlöst protester och motreaktioner. Franska rörmokare vill inte ha polska konkurrenter - trots rejäl brist på rörmokare i Frankrike. I Sverige vill inte Byggnads att lettiska byggnadsarbetare skulle få bygga en skola, trots att den lettiska firman gav det bästa budet. Det antas att detta är en konkurrens som kommer att leda till arbetslöshet och sämre villkor.

Ämnet har många implikationer, men i grunden är motreaktionerna lika skadliga som andra hinder mot det nya. Vi försöker inte odla bananer i Sverige utan köper in dessa från andra länder och således finns inga som arbetar med bananodling i Sverige. Vi tillverkar inte heller dvd-spelare utan köper in dem, vilket betyder att andra arbetar med det. För 150 år sedan arbetade cirka 80 procent av svenskarna i jordbruk, nu är det 2,5 procent - som dock producerar mer. Vi gör annat istället - men det nya måste släppas fram.

Kanske letter på en öppen arbetsmarknad skulle vinna många svenska upphandlingar och få utföra en stor del av byggnadsarbetet i Sverige. Det skulle frigöra resurser så att landet kan utvecklas och vi kan efterfråga mer av annat. De svenskar som tidigare ägnade sig åt byggarbete skulle få göra annat och arbeten som passar dem uppstår om hindren är få. I den typen av omställning borde även utbildningssystemet kunna spela en mycket mer konstruktiv roll än i dag.

I västra Europa har sysselsättningen utvecklats dåligt en längre tid, samtidigt som den har varit mycket positiv i stora delar av resten av världen. Orsakerna till detta står i mycket att finna i att vi har en samhällsmodell där staten intar en omfattande roll som reser hinder för nya arbeten. Privilegier till fackliga organisationer som närmast liknar skråväsende, höga skatter på arbete, regleringar på arbetsmarknaden och offentliga monopol inom stora delar av tjänstesektorn är huvuddelarna av detta.

Särskilt illa drabbas unga och invandrare. Arbetslösheten bland unga är ungefär lika hög i Sverige som i Frankrike, cirka 22 procent - sjätte högst i EU - enligt EU:s statistikbyrå Euro-stat. Invandrare får inte arbete utan stängs in i förorter och utanförskap. Det är en skadlig situation som följer av att vi har en modell som bisarrt nog kallas 'social'. Vi borde inse att den modellen är problemet, lära av länder som har lyckats och skapa mer frihet på arbetsmarknaden.

Det handlar om frihet att träffa vilka avtal man vill, vilket betyder att den som vill ha kollektiva avtal naturligtvis får ha det, men den som vill ha något annat får ha det. Att staten inte belastar arbete med höga skatter eller på annat sätt reglerar priset är likaså en viktig liberalisering. Regleringar eller subventioner som syftar till att bevara gamla arbeten - som EU:s jordbrukspolitik - är direkt skadliga.

Det handlar om frihet att starta företag inom välfärdssektorn och öppna upp för privat drift och finansiering också av dessa tjänster. Varför ska läkemedel tillverkas av privata företag i fri konkurrens men inte sjukvård? Och om vi förutsätts begripa att vi ska köpa hemförsäkring ifall huset brinner ned, varför antas vi då inte själva begripa att vi bör köpa arbetslöshetsförsäkring ifall vi förlorar arbetet? I dag står offentliga monopol i vägen för potentialen hos efterfrågade tjänster, som annars kunde utvecklas och leda till fler arbeten.

I dag inriktar sig många politiker i västra Europa på att bibehålla den nuvarande modellen och inte ens ta små steg i en riktning som skulle lösa dem. Den offentliga makten används på ett kreativt vis för att dölja problem, såväl avseende redovisning av statistik som olika skattefinansierade program och insatser. Döljs problemen är det en garant för att de inte kommer att lösas.

Men det finns en rad reformländer. Utanför Europa kan exempelvis Nya Zeeland och Australien nämnas. Island, Danmark, Irland och Storbritannien är några i västra Europa som har genomfört förändringar. I Öst- och Centraleuropa finns andra. Hjulet är uppfunnet, det är inte okänt vad som kan göras för att lösa problemen. Allt behöver inte ske på en gång, all förändring är stegvis. Men reformerna måste ha en riktning och då handlar det om nya utgångspunkter för en bättre modell på arbetsmarknaden.