I utställningen ingår verk av över 100 konstnärer som på olika vis agerat feministiskt genom sin konst eller inspirerats av feminismen. Så när som alla är kvinnor. Vissa verk känns något daterade i dag, däribland de som fokuserar på att hylla kvinnan som moder och gör djupdykningar i gudinnemyter. Annat upplevs otroligt aktuellt trots att decennier har passerat. Säkert för att många av de frågor om genus och identitet, kropp och sexualitet, makt och förtryck som verken ställer kvarstår olösta.

Och det blir en hel del återseenden med gamla bekanta. Riktiga klassiker som Anna Sjödals Vår i Hallonbergen (1972), en härligt humoristiska parafras på Munchs Skriet, och Lena Cronqvists vardagliga förortsmorsa i Madonnan (1969) är självklart med. Och vad ni än gör - missa absolut inte den ambitiösa och snygga katalogen.
Att pressa ihop så många konstnärskap och i sig starkt politiska verk i en utställning är både bra och dåligt. Bra därför att den bredd och mångfald som finns bland de konstnärer som under de senaste 40 åren arbetat feministiskt tydliggörs. Dåligt därför att de enskilda konstnärskapen förlorar i betydelse och inte ges den uppmärksamhet de förtjänar. Men som en början duger det fint. Bara strålkastarljuset inte försvinner fullständigt från dessa konstnärskap och kommande feminister när utställningen är över.
Just detta är något som Föreningen JA! oroas över. Att Konstfeminism bara är ett feministiskt alibi, ett försök från de manligt dominerade institutionerna att kasta fram något som inte kostar dem mycket, men som ger snabbt förbättrad könsstatistik vad beträffar utställda konstnärer och billigt feministcred. Ett sätt att 'get it over and done with' för att sedan koncentrera sig på den 'riktiga' konsten. Det behöver självklart inte vara fallet. Upp till bevis.