Isola – en ö ockuperad av konstnärer | Stockholms Fria
Fria.Nu

Isola – en ö ockuperad av konstnärer

Avskärmat från centrala Milano av järnvägsspår, en motorväg och några kanaler, ligger stadsdelen Isola. Namnet betyder ö, och under 30- och 40-talet var Isola ett centrum för antifascistiskt motstånd. Efterkrigstidens moderniseringsvåg lämnade inga större spår, först på 90-talet blev området intressant för stadsplanerare. Isola Art Center tar konsten till hjälp för att bevara stadsdelen mot exploatering.

Stadens planer för Isola har dels handlat om att bygga en Y-formad påfart mellan centrala Milano och motorvägen, vilken skulle klyva området och låta tusentals bilar passera därigenom, dels om att upplåta mark för nya byggnader. En äldre fabriksbyggnad, Stecca, och två intilliggande småparker, de enda grönområdena i Isola, skulle försvinna. 2001 överlät staden åt ett privat företag från Texas, Hines, att modernisera området.

Tidigare försök till exploatering stoppades efter invånarnas protester – man kan fortfarande se oavslutade motorvägsviadukter peka mot Isola. Från 2001 samlades motståndet runt Stecca och parkerna. Den före detta fabriken ockuperades av föreningar och grupper, och olika verksamheter startades för att visa staden att byggnaden hade en potentiell social och kulturell roll att spela för området – lokalerna fick hysa undervisning i italienska för immigranter, cykelverkstäder, datakurser, marknad för ekologiskt odlade grönsaker med mera. Efter ett konstprojekt i parken utanför startades också ett 1 500 kvadratmeter stort konstcenter i Stecca, inom vilket konstnärer samarbetade med hantverkare, studenter, aktivister, arkitekter för alternativ stadsplanering, en filosofitidskrift med flera.

Alice Pintus från Isola berättar:

– Vi organiserade två auktioner där vi sålde konstverk för att betala rättegångskostnader för de fem olika stämningsansökningarna mot staden. Och vi ordnade permanent installerade konstverk i Stecca, för att öka värdet på byggnaden.

Isola Art Center har genom arbetet med utställningar och konferenser haft två mål, dels att försöka stoppa exploateringen av offentliga utrymmen i Isola, men också att genom experiment försöka skapa en ny sorts institution för samverkan mellan konstnärer och lokala föreningar. Inbjudna internationella konstnärer och urbanister, som Marjetica Potrc, Stalker och Thomas Hirschhorn, har i utställningarna kunnat presentera alternativa visioner för boende och vardagsliv. I utställningen People’s Choice fanns 40 olika sådana visioner samlade, tillsammans med 40 förslag från lokala föreningar.

Man har också arbetat med representation av människorna i området, representation i ordets båda bemärkelser – dels genom att erbjuda ett politiskt forum för möten och samordnande av protester då andra lokaler saknats, dels genom att i bild eller skulptur visualisera människornas behov, önskningar och drömmar.

– Vi ville visa med illustrationer som alla i området kunde förstå, oavsett deras kulturella bakgrund, hur både exploateringsplanerna och motförslagen såg ut. Vi frågade runt, och de önskade sig teckningar hellre än 3D modeller, säger Pintus.

Konstcentret har sedan starten samarbetat med föreningen I Mille som samlat 8 000 underskrifter och lämnat fem stämningsansökningar mot staden hos den regionala domstolen. Man har också samarbetat med skolornas föräldraföreningar, lokalavdelningar av vänsterpartier, områdets kyrka, hantverkare och butiksinnehavare.

Områdets invånare har deltagit i verksamheten genom att hjälpa till med byggandet av konstverk, tillresta internationella konstnärer har inhysts hos kvarterets familjer, och grannarna har kommit med egna förslag på alternativa utställningsplatser.

Alice Pintus är tveksam till att kalla konstcentrets arbete för en modell som går att pröva på andra platser.

– Kanske kan man se oss som ett gott exempel och inspireras. Men det är en ultra-lokal erfarenhet. Vår modell är på ett sätt att inte ha någon modell, och att skapa situationer som utgår från lokala behov, utan en traditionellt organiserad struktur.

Framtiden ser oviss ut. Å ena sidan har polisen stormat Stecca och vräkt samtliga ockupanter. Å andra sidan har I Mille vunnit det första av fem rättsfall mot staden, vilket hindrar uppförandet av ett shoppingcenter i parkerna. Konstcentret har också lyckats förankra sig så väl hos lokalbefolkningen att man kan driva verksamheten vidare utan fast lokal. I sommar pågår till exempel en utställning, Permanent Green, på metalljalusierna i olika föreningars och butikers fönster. Utställningen fungerar på samma sätt som tidigare: Här presenteras i bild en vision av en park efter folkets önskemål och behov, skapad av kända konstnärer. Och den som vandrar runt i kvarteret med karta för att se hela utställningen blir samtidigt indirekt presenterad för de olika föreningar som hyser konsten.

Rekommenderade artiklar

Mariam delar med sig av sig själv

Stockholmsbaserade Mariam Wallentin utgör vanligtvis ena halvan av duon Wildbirds & Peacedrums. Nu går hon solo och kallar sig Mariam the believer. SFT träffade sångerskan vars album Blood donation fått översvallande recensioner.

”Jag vill förändra människors liv”

I Våga minnas berättar Ewa Cederstam om hur hon som ung blev utsatt för våldtäkt, och hur denna händelse påverkat henne. Nu tilldelas hon Dorispriset för sin hyllade dokumentärfilm.

Fria.Nu

Trögt sökande efter samhörighet

I sin nya essäsamling Den obekväma zonen möter vi författaren Jonathan Franzen innan han blivit känd och framgångsrik. Handlingen i essäerna kretsar kring hans barndom och relationen med föräldrarna.

Fria.Nu

© 2021 Stockholms Fria