På ett kafé i FN:s katakomber i New York ges en stående ovation när installationstalet når sitt slut. Vi kan alla se, uppleva och näst intill beröra uppslutningen, entusiasmen och hänfördheten av att både betrakta och vara en del av det historiska skeende som skapas i detta nu. Som åskådare är det näst intill omöjligt att stå opåverkad, att inte ryckas med och att inte låta sig bli hänförd av ungdomligheten, retoriken, visionerna och förhoppningarna. Betraktare är medverkare. Oavsett om vi befinner oss i New York eller Göteborg, USA eller Sverige. Change. Yes We Can. Vi också.

Några månader före presidentvalet talar Naomi Klein vid National Conference for Media Reform i Minneapolis. Hon är inte entusiastisk, snarare arg. I ett kontroversiellt tal kritiserar hon kraftigt delar av Obamas politik. Han saknar en grön politik värd namnet. Han är vilseledande angående ett kommande krigsavslut i Irak samt relationen till den inrikespolitiskt mycket betydelsefulla vapenindustrin. Klein efterfrågar ett starkare gräsrotsengagemang: ”Det är dags att använda makten som finns i det här rummet för att göra mer än bara heja på politiker som om de vore rockstjärnor eller tävlande i en dokusåpa. Vårt jobb är att berätta den bistra sanningen.”

I

I veckan förutspådde statsvetaren Leif Lewin på DN Debatt att Obamas installering medverkar till ”resultatpolitikens” död på bekostnad av den klassiska demokratins återkomst.

Huruvida ”folk har fått det bättre” eller inte utgör inte längre måttstocken för demokratisk legitimitet. Det är på vilket sätt demokratins företrädare väljs som legitimerar systemet. Klassisk demokrati version 2009. Man kan fundera över vad det är som så starkt entusiasmerar alla hänförda Obamaanhängare. Hans politik, hans person eller en blandning av de två?

Rimligtvis det senare. Att det är som både Lewin och Klein belyser, att även solen har sina fläckar, det tycks många låta bero. Obamas åsikter om dödsstraff, protektionism, situationen i Afghanistan och Irak och nu senast, en ekande tystnad om kriget i Gaza, det lämnas därhän eller åtminstone åsidosätts i väntan på vad som komma skall. Obamas anhängare tycks vara en överseende skara. Samtidigt säger den utbredda hänfördheten inför Obamas uppenbarelse, trots ett politiskt innehåll som i vissa avsnitt direkt strider mot många av hans anhängares åsikter, någonting om politik i vår samtid.

Det finns bättre och sämre tolkningar.

Klein ger oss ledtrådar till den sämre versionen. Där skapar stjärnstatus politiker vars popularitet står mer eller mindre opåverkad av politikens innehåll. Politik skulle då bedömas som vilken nöjesindustri som helst vilket skulle säga mer om vilken tid vi lever i än om vilka mål vårt samhälle vill sträva efter samt också uppnå. Lewin antyder vad den bättre versionen består av. För honom är avsteget från ”resultatpolitik” till förmån för förhoppning om en stundande förändring ett exempel på att politikerns visioner och målsättningar trumfar hans/hennes personliga karaktäristik.

Det säger ingenting om vilken tid vi lever i men desto mer om vad vi önskar uppnå.

Obama, som vilken annan politiker som helst, utgör inte enbart den ena eller den andra versionen, han är en blandning. Däremot har han, som Förenta staternas 44:e president, en av de främsta möjligheterna att styra utvecklingen i endera riktning för vad politik är och bör bestå av. Obama kan kanalisera den gränslösa gräsrotspolitiska potential som för närvarande tycks existera i en positiv riktning och på så vis öka det politiska intresset samt den politiska medvetenheten hos stora delar av världens befolkning. Han har öppet mål. Om viljan finns, hur ska han kunna misslyckas?