Fördjupning


Anders Erkéus
Stockholms Fria

Konstitutionens väg

Under de senaste åren har ledande EU-kretsar sökt ta ett avgörande steg för att befästa sitt projekt med att införa en konstitution. Det har hittills inte gått så bra, oväntat motstånd infann sej, och den europeiska framtiden ligger nu öppnare än på länge. Här är historien om konstitutionens väg fram till i dag.

Vid en högtidlig ceremoni i Rom den 29 oktober 2004 undertecknades Fördraget om en konstitution för Europa. Det var kulmen på en process som började i dec. 2001 i staden Laeken i Holland, bara 10 månader efter att den senaste grundfördragsändringen, Nicefördraget, undertecknades. EU-ledarna skrev en deklaration, Laekendeklarationen, som handlade om att en ny fördragsändring skulle tas fram, denna gång av ett särskilt framtidskonvent, som skulle se över de gamla fördragen i grunden, och presentera nya riktlinjer för det europeiska samarbetet. Man ville enligt dokumentet lösa många stora problem, som Unionen brottades med, inte minst det så kallade demokratiska underskottet.

I februari 2002 samlades 102 delegater med lika många suppleanter från EU-parlamentet, kommissionen, regeringarna och de nationella parlamenten för att ta itu med uppgiften under ledning av den franske ex-presidenten Valéry Giscard dEstaing. Många förväntade att konventet skulle ta fram olika förslag, och skapa ett ganska brett underlag för senare diskussioner. Föga uppmärksammat i historieskrivningen är det faktum, att samtidigt samlades franska och tyska representanter i Paris, för att gemensamt diskutera framtiden för EU. I november 2002 förändrades konventets status drastiskt, när de lättviktiga tyska och franska regeringsdelegaterna böts ut mot deras utrikesministrar Joschka Fischer och Dominique de Villepin. Snabbt koncentrerades konventets arbete till att producera ett enda förslag, ett förslag till en Konstitution för Europa, ytterligare ett steg på vägen mot en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken enligt EU:s gamla modell från 50-talet . Framtidskonventets förslag var klart i juli 2003. Efter en del turer kom sedan förslaget att antas med smärre ändringar av EU-ledarna vid den nämnda pampiga ceremonin i Rom i oktober 2004.

Med det var det inte klart med det, eftersom fördragsändringar måste tas av nationella parlament eller via folkomröstningar i alla länderna för att gälla. Oron spred sig snart i etablissemanget. Kravet på folkomröstning går som ett spöke genom Europa, skrev DN:s ledare i september 2004. Och många regeringar lovade hedervärt också sina folk att få folkomrösta om förslaget. Så skedde, och tidigare än någon i EU-etablissemanget räknat med tog det stopp. Fransmännen och holländarna, två av EU:s ursprungsbefolkningar, chockade båda med att leverera klara nej till förslaget i folkomröstningar i månadsskiftet maj/juni 2005.

Sedan dess råder en deklarerad tankepaus, under vilken tystnaden lägrat sig över den synliga EU-debatten. Nyligen förlängdes också tankepausen. EU-kommissionen har uppmanat länderna att fortsätta godkänna konstitutionsförslaget trots dess nedröstning, och hittills har 15 länder godkänt det. Finland har beslutat att behandla förslaget i riksdagen den 1 december, trots dåligt stöd för detta bland folket. .

Samtidigt börjar det stå allt klarare vilka långsiktiga planer som finns i det EU-ledande skiktet. Uppgiften beskrivs som att rädda konstitutionen, och ett antal förslag hur det ska gå till stöts och blöts i EU-kretsarna. Informationskommissionär Margot Wallström, som tidigare talat om en plan D, som skulle innefatta en mer öppen demokratisk process, har nu sagt att hon anser att man inte ska avvika för mycket från det gamla konstitutionsförslaget. Sveriges EU-minister Cecilia Malmström (fp) har under sin tid som EU-parlamentariker gjort ett förslag till en alternativ konstitution, men hon meddelar via sin pressekreterare Elin Gunnarsson, att det nu handlar om att hitta ett gemensamt förhållningssätt i regeringen. Vi väntar på regeringens ståndpunkt.

Vad gäller det befintliga konstitutionsförslaget, så innebär det inte någon drastisk nyordning av den EU-struktur vi beskrev i förra numret. Inom den ramen innehåller förslaget dock ett stort antal förskjutningar som ger alla organ i EU-strukturen mer makt, på bekostnad av de nationella parlamenten och medborgarnas direkta inflytande, trots att de senare får vissa utökade möjligheter att på ett rådgivande sätt lägga sig i EU-besluten. Det roterande ordförandeskapet i ministerrådet avskaffas, en utrikesminister instiftas, EU-rättens överhöghet skrivs in och på en mängd områden ändras beslutsformen, så att enhällighet inte längre krävs i ministerrådet, däribland på det heta området kring straffrätt, polissamarbete och terrorbekämpning (kallat området för frihet, säkerhet och rättvisa). Det finns gott om analyser av konstitutionsförslaget publicerade, inte minst på nätet. Datoriserade och nätanslutna läsare rekommenderas besöka www.eu-kritik.se, varifrån man kan nå olika analyser av förslaget, samt en lättläst version av dokumentet i sin helhet. Perspektiv på konstitutionsförslaget kommer också att dyka upp i kommande artiklar i denna artikelserie.

I dag koncentrerar vi oss dock på ett annat dokument. Det finns nämligen ett alternativ till konstitutionen, en slags reservation, som togs fram av några delegater i framtidskonventet. Detta alternativa förslag finns till och med bilagt det officiella förslaget, men har trots detta lyckats undgå så gott som all medial uppmärksamhet.

Från EU-kritisk synpunkt är förslaget måhända inte revolutionerande radikalt, men det är definitivt värt sin plats i en europeisk framtidsdebatt. Förslaget härrör i huvudsak från de EU-kritiker, som ingår i parlamentsgruppen för Självständighet och Demokrati (the IND/DEM group), med dansken Jens-Peter Bonde som ordförande.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Folkomröstningskampanjerna - ett ojämnt lopp

Efter anslutningsomröstningarna i de tio nya EU-länderna gjorde Team, The European Alliance of EU-critical Movements, en enkät för att analysera hur pass rättvisa omröstningarna hade varit. Man uppställde ett antal kriterier och undersökte dessa för alla de nya länderna. Här är sammanfattningarna för några av kriterierna. Arbetet gjordes av Henrik Dahlsson, dåvarande generalsekreterare för Team och Kevin Ellul-Bonici, anställd av EU-kritiska IND/DEM gruppen i EU-parlamentet.

Kritik från det nya EU

Förra veckan redovisades i Stockholms Fria några av de krav som ställdes på Tjeckiens stålindustri i och med EU-inträdet. Tjeckien är ju ett av de tio öst- och centraleuropeiska länder som samtidigt blev EU-medlemmar den 1 maj 2004, efter ja-segrar i folkomröstningar i länderna.

Att rädda konstitutionen

Det börjar stå alltmer klart att EU-ledarna har för avsikt att söka fortsätta på den väg som den nedröstade EU-konstitutionen innehöll.

Så funkar EU-Sverige

Vi lever i EU-Sverige. En politisk enhet, som styrs åtminstone lika mycket från den Europeiska unionens beslutande organ som från de inhemska. Det är svårt att sätta siffror på sådant, men ett mått kan vara det faktum att en klar majoritet av våra riksdagsbeslut numera handlar om att verkställa direktiv från EU. De stora medierna talar ofta slarvigt i termer av att 'EU-parlamentet beslutar något' och liknande när man rapporterar EU-nyheter. Antingen har man då gett upp att beskriva hur det egentligen går till, eller så vill man framställa EU i en mer demokratisk dager. Vi inleder därför vår serie Ett annat Europa med ett försök att berätta hur styrelseskicket egentligen ser ut.

© 2024 Stockholms Fria