Utifrån tidigare artiklars teman pratar vi med tre stockholmare som inte arbetar med litteratur, men som gärna läser poesi med jämna mellanrum. De vi har pratat med är Nina Andersson Brynja, 32 år och kommunikationskonsult, David Ärlemalm och Sara Stridh, 29 år och doktorand i fysiologi. De har fått svara på samma frågor, men svaren varierar.

Varför läser du poesi?

Nina: För att det låter min tanke vara fri men ändå leder den in på nya banor.

David: För den snabba läsfixen. När varken tid eller ork finns att läsa något längre, så bjuder några sidor poesi en genväg att mätta begäret.

Sara: Varför läser man något över huvud taget? Varför lyssnar man på musik? För att fylla huvudet med något. För att poesi går att läsa fort, men tankarna stannar desto längre.

I en tidigare artikel har konstaterats att de stora bokhandlarna har mindre och mindre poesi, medan mindre bokhandlar som Rönnells väljer att satsa mer på det. Hur får du tag i den poesi du läser?

Nina: Ofta beställer jag via nätet och de stora bokhandlarna där. Utbudet är begränsat och kanske begränsar det också min läsning. De senaste volymerna har jag köpt i USA. I de bokhandlar jag besökte där var utbudet stort och inspirerande skyltat.

David: Nätet. En poet leder till en annan via amazon, boktipset och olika litterära sidor.

Sara: Jag köper diktsamlingar på antikvariat. Det är lätt att bläddra i dem och småläsa lite, sedan köper jag de jag tror passar. Vet jag att det är en poet jag tycker om, så går det bra med antikvariat på nätet också.

Brukar du gå och titta på poesiuppträdanden eller poetryslam?

Nina: Inte ofta tyvärr. Men det säger mer om hur min kulturkonsumtion ser ut. Jag går sällan på kulturevenemang - inte teater, bio, uppläsningar. I princip ingenting som har en given starttid.

David: Nej. Poesi gör sig bäst uppkrupen under läslampan. Ofta känns det bara krystat och vulgärt när poeter läser upp sina dikter, vilket förtar upplevelsen.

Sara: Nej, det har jag faktiskt inte gjort med flit. Jag föredrar nog att läsa poesi med min egen röst.

Vad fick dig att börja läsa poesi?

Nina: Jag tror att jag alltid har gjort det, jag kan i alla fall inte minnas någon startpunkt. När jag läste litteraturvetenskap som 21-åring så upptäckte jag poesin på ett annat sätt och det blev en del av min läsning på allvar.

David: Till smärtan av Dan Andersson. Jag var 19 år och hjärtat ömmade och jag tog en bok från mina morföräldrars bokhylla och började läsa och fastnade mellan sidorna. Sedan dess har det inte funnits någon väg tillbaka.

Sara: Jag tror att jag helt enkelt hittade en diktsamling hemma i mina föräldrars bokhylla, som jag tyckte om. Det var Kristina Lugn. Sedan skaffade jag min första diktsamling när jag sett filmen om sångaren i The Doors, Jim Morrison.

Vad tycker du att poesin har som inte prosan har?

Nina: Jag kan bli matt av alla ord i prosan. Jag läser mer prosa än poesi men spränger in poesin mellan romanerna. Nyligen läste jag Cirkeln och Eld och var sedan i akut behov av poesi efter att blivit helt dränkt i ord.

David: Som sagt, den snabba fixen. Poesi är den litterära singeln.

Sara: Den är kort, behändig, bärbar och tät. Den är lekfull, mystisk och har väldigt, väldigt bra bäst-före-datum. Dessutom kan man lära sig sina favoriter utantill.

Efter att ha pratat med alla dessa människor som är engagerade i poesi är jag full av hopp om genrens framtid. Även om den befinner sig i utkanten av saker, så är poesin inte alls på väg att dö. Förhoppningsvis kan den istället växa sig än starkare igen så att man oftare får se personer på tunnelbanan djupt försjunkna i någon diktsamling.