Och visst finns det i grund och botten något sympatiskt med själva tanken. Inte för att tyska, franska eller spanska i sig skulle vara mer värdefullt än historia, samhälls- eller religionskunskap. Nej, för att språken är en väg in i dessa ämnen, ibland till och med en förutsättning.

Den som förstår franska har lättare att förstå franska revolutionen. Den som förstår spanska har lättare att förstå det ödesdigra läget i 2010-talets Spanien. Och så vidare.

Våra språkkunskaper bestämmer i hög grad vår förmåga att ta till oss omvärlden, både dagens och gårdagens. Därför är det självklart att skolan bör uppmuntra eleverna att läsa språk.

Däremot är jag är inte så säker på att man uppnår detta genom att indirekt tvinga dem. Många gymnasieelever väljer meritkurserna bara för meritpoängens skull. Med dessa poäng hoppas de kunna köpa entrébiljett till utbildningen högst upp på deras lista. Kunskaperna som man ville uppmuntra till försvinner någonstans på vägen till karriären.

Över huvud taget verkar satsningen ha mer med pengar än kunskap att göra. Språken som lärs ut ska tjäna marknaden, inte skapa ett öppnare förhållande mellan olika kulturer.

Nedläggningarna av språkämnena vid en rad svenska universitet och högskolor den senaste tiden talar sitt tydliga språk om utvecklingen. Det är framför allt de mindre språken som drabbas, de som inte har en självklar roll i det fria utbytet av varor, tjänster, kapital – och människor.

Därmed försvinner mer och mer vår möjlighet att leva i ett samhälle som bygger på ömsesidig förståelse mellan människor.

Så gärna mer språk. Men glöm aldrig varför.