Do it yourself deluxe | Stockholms Fria

Recension


Fria Tidningen

Do it yourself deluxe

I en ny bok om do it yourself-rörelsen försöker Kristofer Andersson trycka in en brokig skara kreativa människor under samma paraplybegrepp. Det går sådär. Det enda som möjligen förenar är att det handlar om kreativa individer som låter politik och estetik gå hand i hand, skriver Katarina Andersson.

I glassigt A4-format med ett omslag som inte riskerar att försvinna i mängden har skribenten Kristofer Andersson samlat intervjuer med personer som enligt honom kan samlas under begreppet DIY, do it yourself.

”En subkulturell fras”, som Andersson formulerar det i sitt förord, ”som skvallrar om ett svunnet sjuttiotal då punken drog fram över Sverige”. Det är denna punk som lever vidare i DIY-rörelsen, och dess utövare, av vilka ett urval samlats i den här antologin som inger känslan av fanzine deluxe.

Men vad definierar egentligen DIY? Vad definierar punk? Företeelserna lindas in i allehanda attribut som mest definierar avsändarens personlighet. Författaren fortsätter sitt förord med att hävda att punken fortfarande hörs i ”basgångar tunga som hangarfartyg”, fair enough, men att den ”löper genom trådarna i en perfekt T-shirt” säger inte mer än att Andersson gillar snygga och välgjorda kläder, inte vad som är punk med det.

Precis som Martin Herterich (som själv figurerar i boken som Sand Circles) skrev på bloggen Ny musik för hållbar utveckling så blir DIY i Anderssons ögon detsamma som att ”gå sin egen väg”. Och det kan man som bekant göra på väldigt många olika sätt. De milsvida skillnader i förutsättningar som skiljer poeten publicerad på Sveriges största förlag och den som spelar in och ger ut musik utan en endaste mellanhand hade med fördel, för att inte säga med nödvändighet, uppmärksammats i en trycksak som säger sig handla om DIY.

Nu sammanhålls den brokiga skaran medverkande utifrån mer idémässiga perspektiv. Här finns det framgångsrika modeföretaget Our Legacy, journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman, popduon Rebecca & Fiona som proklamerar rätten att vara vänster i buffaloskor och rosa hår, deras manager Tommie X som ondgör sig över det i dagens samhälle så ofta påtvingade entreprenörskapet, The Knifes frontkvinna Karin Dreijer Andersson, feministiska konstnären Joanna Rytel och 68 personer/konstellationer till. Födda mellan 1965 och 1991, med en övervikt av 80-talister, en generation som givetvis ser internet som ett självklart verktyg i sitt utövande.

Samtidigt finns behovet att skapa något fysiskt, som en kassett eller ett plagg. Det behövs ju ändå artefakter i den digitala eran, som säger något mer om vem man är. För trots mycket prat om socialism så finns (med några maskerade undantag) ett tydligt fokus på individen. Denna persona är extremt medveten om sig själv, skapar sig själv genom kläder, böcker, skivor och andra pryttlar, samt åsikter.

”Allt jag gör är politik” och liknande fraser är mer än vanligt förekommande. Detta att det måste påpekas hela tiden gör mig lite besvärad. Jag blir därför glad och lättad när texten om WRD, en obskyr gruppering som gör elektronisk musik, ägnar sig åt att dissekera och erkänna klyschorna, som ”bär ett värde för att de är klyschor”. Och att en klyscha kan vara ”värd att slåss för i en tid då så mycket kultur slentrianmässigt avfärdas som hipsterlarv”. Se där något att bygga vidare på. Sen blir jag orolig igen när blivande läraren Gnucci talar om lidelse när hon menar lidande.

Lite av en gemensam nämnare för alla de personer och uttryck som samlats i boken är kanske det att det politiska och estetiska går hand i hand. Det är inte relevant att tala om politisk konst kontra konst för konstens egen skull. Även den senare blir ett politiskt statement. Å andra sidan riskerar politiken att på motsvarande sätt bli enbart ett estetiskt statement.

I sina bästa stunder är DIY inspirerande, inger nyfikenhet och skaparlust. I dess sämsta stunder frågar jag mig med Homer Simpson: Can't someone else do it?

Fakta: 

Litteratur

DIY

Författare: Kristofer Andersson

Förlag: Modernista

Rekommenderade artiklar

Musikjournalistik finner nya grepp

Recension

En del av musikjournalistiken har spelat ut sin roll, har det påpekats i samband med Novells lansering. Rapportering om kommande konserter, skivsläpp eller bara det att förmedla ny musik har hittat nya forum på internet. Novell vill vara en annorlunda musiktidning som lyfter fram de andra sidorna av musiken, det vill säga fokusera på berättelserna och skeendena runt omkring lika mycket som på musiken själv. Befriad från både referensdroppande och recensioner är Novell som en liten oas i popmusikens ofta narcissistiska värld.

© 2021 Stockholms Fria