De humanitära följderna av USA:s beslut att gå i krig med Irak i mars 2003 låter sig svårligen överblickas. Miljontals människor drevs på flykt, antalet dödsoffer räknas i hundratusentals och stora områden har delats upp efter religiösa och etniska gränslinjer. Och på den politiska fronten ser det inte mycket bättre ut.

Avgörande frågor, som graden av federalism och den kurdiska regionens ställning och gränser ser inte ut att vara närmare en lösning i dag än för tio år sedan. Efter det senaste parlamentsvalet i april 2010 tog de mer än åtta månader av kohandel innan en ny regering kunde bildas, och de senaste månaderna har premiärminister Nouri al-Maliki från det shiamuslimska islamistiska Da'wa-partiet utmanats av stora gatuprotester – senast i fredags när säkerhetsstyrkor drabbade samman med tusentals demonstranter i städerna Ramadi, Samara och Bagdad.

En del politiker, inklusive den före detta premiärministern Ayad Allawi, varnar nu öppet för att protesterna kan leda till inbördeskrig om inte regeringen lyssnar på demonstranternas krav: frigivandet av fångar och slut på religiös diskriminering. Protestvågen inleddes redan i slutet av december efter att polis arresterat flera livvakter anställda av Iraks sunnimuslimska finansminister Rafia al-Issawi. Det blev startskottet för en serie demonstrationer – några med hundratusentals deltagare – mot vad många upplever som diskriminering av sunnimuslimer av Malikis regering.

Bara två månader tidigare hade Iraks sunnimuslimska vicepresident, Tareq al-Hashemi, dömts till döden i sin frånvaro. Han dömdes för att ligga bakom mordet på två personer – efter att ursprungligen ha anklagats för att ha beordrat fler än 150 bombdåd, lönnmord och andra attacker mot politiska motståndare sedan 2005. Före domen hade en av Hashemis livvakter avlidit i polisens farm – enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch efter trolig tortyr.

Eftersom demonstrationerna varit koncentrerade till områden där sunnimuslimer är i majoritet – och där motståndet mot den USA-ledde ockupationen länge var som starkast – har den av de flesta bedömare beskrivits som en del i en pågående maktkamp mellan religiöst definierade politiska block. Men det vore fel att reducera protesterna enbart till det, säger Falah Alwan, ordförande för den fackliga federationen FWCUI.

– De må vara så att en specifik händelse utlöste det som händer nu, men protesterna handlar om mycket mer än konflikten mellan premiärministern och finansministern, säger Falah Alwan i en intervju med nyhetssajten Jadaliyya.

– Protesternas rötter ligger i ett politiskt system som delat upp samhället i vad de kallar shiamuslimska, sunnimuslimska, kurdiska, turkmenska och kristna beståndsdelar. Regeringen säger att den inte diskriminerar någon part och att Irak är enat. Sedan brottas politikerna om fördelningen av ministerposter mellan politiska block som baseras på etnisk identitet. De enas bara i sin motvilja mot det irakiska samhället, säger Falah Alwan.

Samtidigt är ett av de viktigaste kraven att häva den stränga terrorlagstiftning som enligt kritiker används av regeringen för att tysta alla former av opposition.

– De har använt den mot alla strejker och fredliga protester organiserade av arbetare som krävt sina rättigheter – i synnerhet oljearbetarnas protester i Basra 2006 och 2007, säger Falah Alwan.

Iraks nya makthavare har gång på gång anklagats av människorättsorganisationer och politiska motståndare för att slå ner intern kritik med metoder som påminner mer om regionens talrika diktaturer snarare än en demokratisk rättsstat – kidnappningar, tortyr, och brutalt våld mot demonstranter.

Den senaste gången en större protestvåg svepte över landet var i februari 2011, i spåren av revolutionerna i Tunisien och Egypten.

Då – till skillnad från nu – nådde protesterna hela landet och hade ett tydligt fokus på kamp mot korruption, fattigdom och bristfälliga sociala tjänster. Men även de protesterna möttes av brutal repression, som resulterade i dussintals dödsfall.

Mest utdragna och våldsamma blev protesterna i den kurdiska regionen i norra Irak, där myndigheterna våldsamma repression och arresteringar av fredliga aktivister fördömdes i kraftfulla ordalag av Human Rights Watch och andra människorättsorganisationer, men för det mesta möttes med tystnad av den kurdiska regionala regeringens utländska allierade.

Falah Alwan menar att även den senaste tidens protesterna delvis har sin grund i utbredd arbetslöshet och fattigdom, även om de ofta leds av religiösa personligheter och sekteristiska politiker. Utmaningen nu för Iraks nya sociala rörelser och politiska aktivister att bryta sig ur den sekteristiska logiken och bygga nya allianser, eller isoleras. I värsta fall kan dödläget och regeringens envishet leda till ett nytt inbördeskrig, menar han.

– De bakåtsträvande krafter som riskerar att förlora sina politiska poster om den här rörelsen skulle växa kan driva samhället i en sådan riktning. De kan till och med försöka dela landet officiellt, säger han.