Debatt


Tänkvärt Uppsala

Uppsala Fria

Påsken 1943

Det finns berättelser där det triviala skymmer dramatiken i så hög grad att man nästan inte märker att något överhuvudtaget har hänt, trots att det just har öppnats ett hisnande bråddjup framför fötterna. En berättelse som på något egendomligt sätt får saker och ting att falla på plats. Berättelsen om vad som utspelade sig i Gamla Uppsala, påskhelgen 1943 var en sådan historia. Den påsken kastade uppsalaborna ut besökande nazister, allt medan ordningspoliser från Stockholm gick loss på uppsalaborna med sina sablar.

Det tog ett tag att upptäcka hur viktig den här berättelsen var. När jag började forska kring den var det lätt att lägga tillbaka alla papper i arkivboxarna igen, eftersom det riskerade att bli ytterligare en meningslös berättelse om den alltid lika själsligt förmörkade människan. Det var lätt att stirra sig blind på de nazister som härjade, svårare att se de 4000 som motdemonstrerade. Det var lätt att se poliserna som slog, trots att den övervägande majoriteten polismän vägrade att dra sina sablar.

Vittnesmålen var överväldigande och resultatet av denna nedstigning i bråddjupet blev att en historia som först hade handlat om den svenska nazismen, nu blivit en historia om motståndet mot den. En berättelse om hur nästan en hel stad, arbetare, professorer, polisbefäl eller köpmän gick ut på gatorna för att försvara demokratin.

Visst kan man säga att berättelsen om påskkravallerna i Uppsala 1943 är en berättelse om nazism, småsinthet, inkompetens eller auktoriteters likgiltighet inför andra människors liv. Men om vi uteslutande fokuserar på det mörka och förhatliga riskerar vi att omge oss med en klaustrofobisk och uppgiven självbild som lätt kan leda till den malande känslan av att det inte lönar sig att göra motstånd. Den som föredrar att berätta sådana berättelser blir snabbt själv en del av problemet. Det är bekvämt att se in i mörkret, det får oss att framstå som små och hjälplösa, det kan förleda oss att tro att våra handlingar inte betyder något. Vad händelserna under påskhelgen 1943 säger oss är motsatsen, att våra handlingar är det enda som betyder något.

Vi har inte råd att låta den sortens berättelser falla i glömska. Det är en ljus del av vår historia som vi inte får sätta under skäppan. Det har alltid varit förenat med risker att göra det rätta, men det är värt sabelhuggen om det är friheten man försvarar.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Demokratiskt underskott i stadsdelsnämnderna

Det borgerliga styret har avtalat bort hälften av stockholmarnas inflytande de senaste nio åren och det mest skrämmande, enligt Rosa Lundmark från Vänsterpartiet, är att det inte ses som en allvarlig brist utan som det kanske viktigaste målet för den borgerliga politiken.

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2026 Stockholms Fria