Det är inte som hedonisterna tycks tro att njutning alltid ger välmående.

Det är inte som reklamen säger att man kan köpa sig lycka.

Det är inte som filmindustrin säger att man löser problem genom att slå någon på käften.

Det är inte som läkekonsten verkar mena att terapi och medicin löser allt.

Det är inte heller som de "andliga" säger att det räcker med att byta inställning, tänka positivt och ha tillit, eller som buddhisterna säger att man kan slippa lidandet genom att släppa sina begär.

Det är inte heller som en del kristna tycks mena att det hela bara är en prövning som man ska genomleva så "syndfritt" som möjligt.

Verklighetsflykt eller att bara försöka må bra kommer aldrig att räcka för att undfly lidandet, det är som att behandla svält med något aptitdämpande istället för mat. Om vi verkligen ska må så bra som möjligt måste vi undanröja orsakerna till att vi mår illa.

Jag tror att djupt inom oss vet de flesta av oss att mänskligheten håller på att göra planeten jorden obeboelig för människor och att vår välfärd är baserad på andras ofärd. Välfärd får en otäck bismak av dåligt samvete när man vet att allt inte är som det ska. Bara om vi löser de bakomliggande problemen kommer vi att kunna må helt bra, tills dess behöver vi "illa-måendet" som motivation och som kompass som visar vad som behöver göras. Däremot gör illamående mestadels skada när det är en ursäkt för destruktivitet och självupptaget ältande av elände. Problemet är inte att människor, deras politiker och företag existerar, utan hur de behandlar planeten, medmänniskorna och miljön.