Avenue Mohammed V i centrala Tunis är fylld till brädden med människor. Sång och dans blandas med slagord för Palestina och hyllningar till den mördade tunisiska vänsterledaren Choukry Belaid. Minst 30 000 har samlats för att inviga World social forum med en marsch under parollen ”värdighet” – lånad från upproret mot Ben Alis regim i december 2010.

Precis som när Tunisiens diktator Ben Ali föll tvingas många av deltagarna nypa sig i armen för att försäkra sig om att det är på riktigt: europeiska fackföreningar, sydamerikanska bondeorganisationer och vänsterorganisationer från hela arabvärlden tågar verkligen sida vid sida i en fredlig manifestation i ett land där diktatur rått sedan 1950-talet. Nyheten att regimen i grannlandet Algeriet förbjudit en delegation av fackliga aktivister och oppositionella att resa till forumet blir en skarp påminnelse om att Tunisiens nyvunna frihet än så länge är ett undantag – som långtifrån kan tas för givet.

När karnevalstämningen lagt sig återstår fyra mindre glamourösa dagar av workshops och seminarier. Här avhandlas allt från allmänt hållna ämnen som ”politisk islam och kvinnors rättigheter” till konkreta frågor som de nordafrikanska ländernas beroende av importerad mat eller effekterna av EU:s migrationspolitik på mellanstatliga relationer i Afrika. Men för många av deltagarna är de här diskussionerna inte huvudpoängen.

– Sådana här möten och konferenser kan vi gå på när som helst. Men forumet är en viktig träffpunkt. Vi har knutit kontakter med unga socialister från Frankrike och mängder av andra från Europa och arabvärlden, säger Dunia Bouzoubaa, en av minst 400 marockaner som tagit sig till Tunis för att delta.

För en utomstående betraktare kan World social forum framstå som en klubb för inbördes beundran, där många av mötena tycks gå ut på att upprepa och bekräfta kända ståndpunkter. Men mycket energi läggs på att etablera nya internationella nätverk och på så kallade ”konvergensmöten”, där organisationer från flera kontinenter enas om gemensamma aktioner och kampanjdagar inom olika teman.

Ibland inträffar också oväntade möten där skilda världar kolliderar, som när europeiska muslimska feminister hamnar i debatt med nordafrikanska sekularister. Eller när tyska asylrättsaktivister som kämpar för allas rätt att fritt korsa nationsgränserna konfronteras med oförstående tunisiska vänsteraktivister som vill slåss för ”rätten att stanna” – ett värdigt liv i hemlandet för de arbetslösa ungdomar som riskerar livet på Medelhavet för att sig till Europa.

Obönhörligen letar sig Nordafrikas och Mellanösterns konflikter in på forumet. Några israeliska organisationer eller aktivister syns knappast till bland alla palestinska flaggor, och när jag frågar Dunia från Marocko om hon möjligen haft några kontakter med de västsahariska aktivisterna vars tält står ett stenkast bort ser hon besvärad ut och undviker frågan. Hon kan eller vågar inte ens ta ordet Västsahara i sin mun. Men de allra längsta skuggorna kastar den infekterade Syrien-frågan över forumet.

När jag träffar Yasser Mounir från nätverket Global solidaritet med den syriska revolutionen har flera av dess medlemmar nyss attackerats – verbalt och fysiskt – av medlemmar av ett litet tunisiskt arabnationalistiskt parti, för tredje gången på två dagar. Trots det försöker han hålla humöret uppe.

– Vi är här för att knyta kontakter och bygga en solidaritetsrörelse av progressiva krafter som stödjer det syriska folkets frihetskamp men motsätter sig varje form av statlig utländsk intervention. Vi vet att vänstern och andra sekulära rörelser är splittrade men vi menar att många har en alltför svartvit och förenklad bild av det som pågår. De sitter fast i en binär logik som liknar George W. Bush: Är du inte med oss så är du emot oss, säger han.

– Vi har haft många konstruktiva diskussioner med tunisiska vänsteraktivister som inte delar vår ståndpunkt, som oroar sig för islamisternas inflytande i revolutionen och för att unga tunisier lockas att delta i Jihad i Syrien. Men tyvärr finns det ett litet fåtal som över huvud taget inte vill ha någon dialog utan föredrar att ta till våld för att tysta oss, säger han.

Även närheten till Europa sätter tydlig prägel på forumet. Möten om om den ekonomiska krisen drar fulla hus, trots stora problem med tolkning och byten av salar i sista minuten. Här diskuteras motstånd mot åtstramningspolitik och nedskärningar och alternativ i form av gröna investeringar och europeiska solidaritetsaktioner. Här pågår också förberedelserna för nästa stora forum: ett alternativt toppmöte i Aten den 7–8 juni som ska lägga grunden till en paneuropeisk rörelse för ett ”demokratiskt, socialt, ekologiskt och feministiskt Europa.”

När WSF avslutas har det, till skillnad från den politiska elitens toppmöten, inte tagit några avgörande beslut som påverkar miljontals människors liv. Men ingen av deltagarna åker härifrån oberörd. Vare sig de lämnar forumet i frustration över kaotisk organisering, vrede över att knytnävar ibland har fått ersätta argument – eller fulla av inspiration att fortsätta kampen för en annan värld.