Kerstin Bergman tillsammans med deckarförfattaren Christoffer Carlsson vid ett samtal om rasism i svenska deckare på stadsbiblioteket.

Från etniska stereotyper till rasistiska skurkar

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Kerstin Bergman har forskat om rasism i svenska kriminalromaner, från 1800-talets mitt till nutid.

– Det är väldigt lite rasism i de svenska deckarna om man jämför internationellt, säger hon.

Kultur

Litteraturen kryllar dessvärre av fördomsfulla och nedsättande skildringar av grupper av människor. Många av dem barn av sin tid, vilket inte gör det så väldigt mycket mindre irriterande att läsa dem. Men hur ser det ut i olika genrer? Den så populära deckaren, vilka värderingar sprider den egentligen? Deckarexperten Kerstin Bergman har sökt efter rasistiska spår i svenska kriminalromaner från mitten av 1800-talet och framåt och kommit fram till att spåren inte är särskilt framträdande.

– Det är väldigt lite rasism i de svenska deckarna om man jämför internationellt, säger Bergman, som är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Även om det naturligtvis finns etniska stereotyper byggda på föreställningar som då var spridda i samhället.

Om detta talade Kerstin Bergman på Stockholms stadsbibliotek i förra veckan, som en del i bibliotekets samtalsserie Litteratur X. Den ställer frågor kring rasism och rasistiska stereotyper i äldre och samtida skönlitteratur. Medverkade gjorde också deckarförfattaren Christoffer Carlsson, aktuell med Den fallande detektiven, ett exempel på en kriminalroman med ett samhällskritiskt perspektiv. Denna subgenre behandlar ofta ämnet rasism, men ger inte i sig uttryck för rasistiska åsikter. Kerstin Bergman lyfter fram Henning Mankells Mördare utan ansikte från 1991 som den första som på allvar närmar sig problemet, i ett samhällsklimat som i mycket påminner om det vi har i dag.

Deckarens inbyggda form kräver ju alltid en antagonist, en skurk. Det främmande är ofta det skrämmande och här kan det vara lätt att falla i fällan och låta brottslingen vara en farlig ”utlänning” som förses med stereotypa drag.

– Om vi tittar på slutet av 1800-talet och början av 1900-talet så kommer många brottslingar i böckerna från medelhavsområdet och påhittade latinamerikanska republiker, berättar Kerstin Bergman. Det finns också tidiga stereotyper av judar eller romer. Men man kan också notera att man kan hitta positiva framställningar. Frank Hellers judiske psykoanalytiker skildras väldigt positivt, det är i slutet av 20-talet. Sedan finns förstås en del som går över gränsen. Ett exempel som brukar användas är Antisemiten av S.A. Duse, som kretsar mycket kring judisk världskonspiration, men den är snarare ett undantag.

De litterära förbrytarna följer förstås sin tid. Med kalla kriget blir ryssarna den stora faran, och i dag är det ofta östeuropéer, från forna Sovjet eller Jugoslavien, som får spela the bad guy. Speciellt när det handlar om organiserad brottslighet.

– Det är ibland väldigt mycket, tycker Kerstin Bergman. Så fort någon kommer från öst så är det en skurk, om det inte är en utnyttjad kvinna.

Men i många fall vill deckaren samtidigt kritisera rasismen och sätta fingret på hur det är på olika sätt.

– När rasism uttrycks i böckerna i dag så är det alltid av skurkarna, nynazister eller andra. Många romaner i dag går tillbaka till andra världskriget och Sveriges roll då. Ett typiskt scenario är en äldre svensk man som blir mördad, och senare visar det sig att han har stött nazismen.

I äldre deckare är det inte bara ont om rasism, det är ont om andra än vita infödda svenskar. Vilket förstås berodde på att det inte fanns så många andra.

– Vi har haft väldigt lite invandring i Sverige, det har under 1800-talet och tidigt 1900-tal varit mest från Norge och Danmark. Däremot omnämns ibland romer och tattare hos till exempel Stig Trenter eller Maria Lang, som var verksamma från 40-talet och framåt. Och man kanske uttrycker sig lite negativt, men det är i slutändan ofta inte dessa som är de onda.

Det samhällskritiska draget, som tog fart med Sjöwall-Wahlöö på 60-talet, gör det naturligt att ta upp olika samhällsproblem som rasismen. Förutom Christoffer Carlsson tycker Kerstin Bergman att Rolf & Cilla Börjlinds böcker är ett bra aktuellt exempel, nu senast Svart gryning.

– Vi är vana vid att deckare är en genre som diskuterar samtiden och det fascinerar människor att läsa om det. Man kan utforska det i lugn och ro utan att behöva konfrontera det.

Stockholms Fria