Wallenbergmonumentet.

Krönika: En wallenbergare tack

Publicerad:
Kultur
Krönika

När Folkets demonstration hålls på Raoul Wallenbergs torg i morgon är det förstås en grov provokation – av flera skäl. Den rasistiska manifestationen firar ett år och samlar olika och disparata delar av den högerextrema rörelsen, från sverigedemokrater och Avpixlat via nazister från Svenska motståndsrörelsen till huliganer med radikala preferenser. Bussar utgår från Umeå, Kristianstad, Malmö, Göteborg, Karlstad och Östersund för att plocka upp aktivister på vägen till Stockholm.

Raoul Wallenberg riskerade som bekant livet för att rädda tusentals förföljda judar undan förintelsen 1944–45 i Budapest. På den här platsen brukar förintelsens minnesdag hållas den 27 januari varje år. Överlevande och anhöriga efter den etniska rensningen i Srebrenica 1995 har också samlats här. Att det nazistiska folkmordets ideologiska efterföljare intar denna plats kan ses som ett hotfullt sätt att pinka in revir.

Torget har egentligen ingen koppling till den svenske diplomaten och nationalhjälten. 1985 reses förslag på namngivning från olika håll. Socialdemokraterna vill byta namn på närbelägna Wahrendorffsgatan, där judiska församlingen ligger, till Raoul Wallenbergs gata. Men Byggnadsnämndens namnberedning avråder, för då skulle allmänheten kunna glömma vem Wahrendorff var. Egentligen vill man inte ha någon plats, för det kan ses som ett ”ställningstagande i frågan om Raoul Wallenbergs öde”. Men om man nu måste så rekommenderas denna del av Nybroplan, som är lite mer central än Wahrendorffsgatan och här ”finns också möjlighet att placera ett lämpligt minnesmärke”, skriver namnberedningen.

1987 får torget sitt namn, men det tar över tio år innan det blir etablerat. 1998 vinner den danska skulptören Kirsten Ortwed (f. 1948) uppdraget att utföra en konstnärlig gestaltning på torget och 2001 invigs monumentet av kungen.

Kirsten Ortwed fostrades i 1960-talets avantgardism och med rötterna i minimalism och konceptkonst är hennes verk ofta nonfigurativa och saknar uppenbara symboliska eller ideologiska referenser. De tolv sfinxliknande skulpturerna i granit och brons är ett ganska ovanligt minnesmärke, i traditionell mening. Konstnären utgick nämligen från frågan: ”Hur beskriver man en så allvarlig och komplex situation utan att förfalla till sentimentalitet?”.

Kritiken lät inte vänta på sig. Förolämpande och vanhedrande, ansåg en del. Estetiskt undermåligt, mest liknande jättelika exkrementhögar, tyckte en ledare i Kristianstadsbladet. Dåvarande gatu- och fastighetsborgarrådet Sten Nordin (m) hade hellre sett en byst.

Ortweds skulpturer lämnar tolkningsföreträdet till åskådaren och kittlar fantasin. Förkolnade, slumpvis utslängda kroppar? Identitetslösa klumpar i mänsklig storlek? Juryn menade att Ortweds formspråk liknar svårläkta sår. Konstvetaren Tanja Schult som analyserat Wallenbergmonument världen över skriver i en artikel i SvD att ”Ortweds verk uppmuntrar betraktaren att reflektera kritiskt över hjältebegreppet, monumentgenren och de tröttsamma, stereotypa bilderna som alltför ofta förknippas med Raoul Wallenberg”.

I dag har tiden hunnit ikapp gestaltningen. Att dekonstruera hjältemyter upprör inte som i slutet av nittiotalet. Men vår konstsyn är föränderlig och präglas av samtiden. Skulle Sverigedemokraterna få verklig makt står minskade bidrag till samtidskonstnärer och institutioner som Statens världskulturmuseer och Moderna museet på agendan. Detta minimalistiska verk skulle aldrig uppfylla den blivande SD-nationens kravprofil. Figurativt, uppbyggligt, svenskt – Ortwed missar alla kriterier.

Det är alltså en SD-politiker som är drivande bakom Folkets demonstration och med tanke på partiets konstsyn är samlingsplatsen en provokation också ur ett konstnärligt perspektiv.

Stockholms Fria