Tony (Michael Barbieri) och Jake (Theo Taplitz).

På vingliga ben genom barndomens Brooklyn

Publicerad:
Kultur

När familjen Jardine flyttar till Brooklyn blir 13-årige Jake (Theo Taplitz) snabbt vän med Tony (Michael Barbieri), son till sömmerskan som hyr lokal i husets bottenvåning. Jake är blyg och försiktig, inåtvänd, medan Tony är gapig och oputsad. Båda befinner sig i den bräckliga bubblan mellan barndom och vuxenliv och tyr sig till varandra i vad som kanske är mer än vänskap, kanske inte. Deras relation kompliceras av att Jakes föräldrar äger butiken som Tonys mamma hyr. Området börjar bli allt trendigare, och de ser en chans att få in mer pengar. När de vill chockhöja hyran blir familjerna osams och Tony och Jake hamnar i kläm. Föräldrarna vill inte att de ska fortsätta träffas.

Little men är en klasskildring där gentrifieringen är nerkokad till ett intimt familjedrama. Men framför allt är det en film om uppväxt, att kliva ut ur föräldrarnas skugga och själv upptäcka världen. Ira Sachs lyckas visa vuxenblivandets gängliga bräcklighet bara genom att följa Jake när han vinglar på rullskridskor genom Brooklyn. Det finns en ömhet i fotografiet och en detaljrikedom i skådespeleriet som skapar en intensitet i scenerna även när dramatiken är nedtonad. Hur Jake rycker på axlarna, går slängigt tonårstruligt genom ett rum, imiterar förfinade artighetsfraser från sina övre medelklassföräldrar. Eller Tonys ivrighet och otålighet, en längtan efter att få ta plats och bli sedd.

Det finns också ett spel mellan ord och tystnad i filmen. Några få utbrott av uppriktighet från ungdomarna och deras föräldrar. Däremellan en återhållsamhet, Jake och Tony vägrar till och med att prata under några dagar i protest mot sina föräldrar. Det är som om Saschs inte vill att replikerna ska flytta fokus från skådespeleriet. En av filmens bästa scener är när Tony gör en övning tillsammans med sin dramalärare. De står mitt emot varandra och skriker fraser till varandra som upprepas, medan uttryck och gester förändras. Orden i sig är meningslösa, ändå blir det en både rörande och rolig bild av bångstyrig frustration över vuxenvärlden.

Stockholms Fria