Agnes.

'Så länge jämställdheten rör sig åt ett håll har vi ett problem'

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Marcus Jahnke vill vidga barns handlingsutrymme. Även pojkar ska kunna välja glittriga kläder i mjuka material. Och en tuff tjej med dödskallar och dinosaurier är väl inte fel?
Utifrån sådana tankar utarbetade Marcus Jahnke sitt examensarbete. Nu är en rosa-turkos-grå barnkollektion färdig. Vi tog med oss Agnes och Viggo för en första provning.

Fördjupning

När vi kommer till Högskolan för design och konsthantverk, HDK, har Marcus Jahnke inte sett sina kläder på något barn än. Dagisbarn har tittat på dem, men inte provat.

- Det känns spännande. Och lite pirrigt, säger han när vi går upp för en av skolans breda trappor.

En stor, vit ateljé har vi till vårt förfogande. Mycket ljus och några stafflier mot en vägg. Marcus Jahnke har i stort sett bara examinationen kvar. Hans hörna på HDK är hoppackad och avvecklad. Han ställer upp en stor resväska på ett podium i mitten av rummet. Omsorgsfullt lägger han ut plagg efter plagg och låter Agnes och Viggo välja. Agnes och Viggo är förtjusta. Lite stora är de, kläderna. Men fint blir det.

- Jag tycker att det är jätteroligt. De är så söta, säger Marcus Jahnke.

Han hjälper till att få byxorna att sitta uppe, viker och sätter på skärp. Samtidigt berättar han om när han visade några testplagg för en grupp dagisbarn. Först bara pratade han med barnen om kläder.

- Det var massivt att tjejerna ville ha rosa och killarna ville ha Superman och Spindelmannen, säger han. De är formade, inte minst av den leksaksvärld de lever i.

Men när han sedan visade upp till exempel en illrosa dödskalle på kamouflagemönster eller på en topp med söta band blev reaktionerna annorlunda.

- De var uppenbart öppnare när de reagerade på plaggen än när man pratade om dem, säger Marcus Jahnke.

Han riktar sig till barn som är tre till sex år.

- Då formar barn sin identitet brukar man säga. De formar mycket av sina värderingar redan tidigt.

När han gjorde kläderna delade han upp dem i en pojk- och en flickkollektion. I båda korsade han färger och symboler som ofta används separat. Flickkläderna skulle ha lite mer attityd och ge större rörelsefrihet än dem som man brukar hitta i affärerna. Killkläderna gav han mjuka material och uttryck. De hade mycket färg och glitter.

- De här egenskaperna ville jag tillföra de olika grupperna. För det är olika frågeställningar när det gäller pojkar och flickor. På pojkar är det lite snävare vad man tillåter. Det är otänkbart med kjol på killar. Rosa är otänkbart för många och brodyr på pojkar är jättesvårt.

Redan bland femåriga barn har han märkt att tjejer lättare accepterar pojkattribut än tvärtom. Det är något som han tycker är viktigt att arbeta vidare med.

- Så länge jämställdheten bara rör sig åt ett håll så tror jag att vi har ett problem, säger han.

När han lät dagisbarn välja fritt bland kläderna löstes gränserna upp. Tjejerna och killarna kunde tänka sig att ha ungefär lika många plagg ur båda kollektionerna. Det rosa verktygsbältet älskades av pojkarna och ett par rosafläckiga kamouflagebyxor tilltalade många tjejer.

- Det tydligaste var nästan att killarna ville ha glitter. Och att killar kan ha rosa utan att det gör dem något, säger Marcus Jahnke.

Efter dagisbesöket slog han ihop flick- och pojkkollektionen. Att barnen skulle få välja med öppet sinne kändes som ett viktigare ställningstagande än hans ursprungliga tanke.

Han konstaterar att Viggos första val utan tvekan var en rosa tröja med en dinosaurie och blommor.

- Skulle jag från början ha gjort kläder för båda skulle jag kanske ha tagit bort blommorna. Men Viggo gillade ju dem, funderar han.

Han iakttar även Viggo i den långa, stickade tröjan med en dödskalle på och säger att han tänkte att den kragen skulle bli för flickig för en pojke.

- Man är ju själv så låst i konventionerna. Men den ser ju jättebra ut på honom, säger han.

När det är dags att byta kläder igen vill Viggo bara ha rosa. Motvilligt accepterar han en blå tröja under den illrosa verktygsvästen. Det är som om han frossar i att det för en gångs skull är rätt för honom som kille att bära rosa. Han som faktiskt har varit lite bekymrad över att han gillar tjejsaker, som hjärtan och sånt.

Idén att göra barnkläder som inte var så tydligt pojkiga och flickiga kom delvis till Marcus Jahnke genom sonen Otto. Otto ville ha en klänning. Sedan ville han ha klänningen på sig på en dagisfest. Det väckte tankar, men Marcus Jahnke märkte då att många föräldrar är irriterade på det begränsande utbud som finns.

Under examensarbetets gång har han delat ut enkäter på tre dagis i områden med olika målgrupper. Av dem framgick att ungefär hälften av föräldrarna i alla områdena diskuterar ämnet. En tredjedel söker aktivt alternativ.

- Det här arbetet är både en social kommentar och kommersiellt. Jag håller på med design och inte med konst. Då måste jag väva in att det jag gör ska ha en mottagare, att det finns en kund, säger Marcus Jahnke.

Och det tror han verkligen att det finns. Han är lite förvånad över att de stora företagen inte alls satsar på det här.

- De har ju egentligen väldigt stor makt att påverka och förändra. Det gör de ju med mode, säger han. Men företagen är nog rädda för att ta saker som har med värderingar att göra.

Marcus Jahnke tänker sälja delar av sin kollektion i några oberoende butiker. Han börjar med tröjor med tryck och hoppas på att arbeta in sitt varumärke. Finns det efterfrågan kan det bli en fortsättning. Marcus Jahnke är full av idéer. Medan Agnes drar på sig sina strumpbyxor och kläderna viks ihop kommer han på en ny. Han verkar förtjust när han klurar på hur han skulle kunna gå vidare på samma tema.

Fria.Nu