Normkritik vid homogen högskola

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Studenter vid Kungliga musikhögskolan har bildat en normkritisk grupp som arbetar för ett mer progressivt tänkande på en traditionstyngd institution. Fria har träffat delar ur gruppen för att få höra om deras verksamhet, samt besökt en "normkreativ" work shop.

Kultur

Sara Parkman går folkmusikutbildningen vid Kungliga musikhögskolan och är en av initiativtagarna till normkritiska gruppen som nu funnits i drygt ett år. Hon menar att skolan har mycket att leva upp till kulturellt och på det sättet är ganska konservativ.

– Det finns inget aktivt arbete med frågor gällande varken genus, klass eller etnicitet. Det är en väldigt homogen studentgrupp och ännu mer homogent bland lärare.

För Hampus Norén, som går andra året på den elektroakustiska utbildningen, har normkritiska gruppen haft stor betydelse.

– När jag började på skolan kände jag att jag var lite osäker på om jag ville gå här över huvud taget. Det är så traditionstyngt och gammaldags. Sedan har normkritikfrågor och feminism varit jättviktigt för mig senaste åren, så det var verkligen härligt att hitta ett sånt sammanhang på den här skolan, det har verkligen varit en sorts räddning för mig. Och väldigt roligt.

– Det är inte så öppet för nya idéer på skolan, säger Sara Parkman, och man får verkligen kämpa om man vill göra något som inte är att spela ett stycke skrivet av en död vit man.

– Det är väl lite så som representationen ser ut bland studenterna, säger Isak Edberg, som studerar komposition. Vissa instrument och stilar är väldigt överrepresenterade. Det återspeglar väldigt mycket hur musiklivet ser ut i stort, och det finns ingen direkt progressiv anda av att försöka förändra det på den här nivån.

Förutom att hålla möten och work shops för studenterna ingår det i gruppens verksamhet att bedriva en slags lobbyverksamhet gentemot skolans ledning. Vissa punktinsatser sker från skolans sida, men övergripande förändringar är svårare att få till.

– Det är jättebra att vi engagerar oss, säger Hampus Norén, men egentligen bör ju ett sånt här initiativ komma från skolan. Det är ett ganska stort strukturellt problem att man inte jobbar mer med såna här saker.

Det finns en grupp på skolan som arbetar med jämlikhetsfrågor, påpekar Sara Parkman, men då den varken har beslutanderätt eller någon budget har den inte så mycket att säga till om i realiteten. Ett problem för normkritiska gruppen var tidigare att man inte var med i studentkåren, ett medvetet val då man inte var överens med deras agerande i den här typen av frågor. Nu verkar normkritiska gruppen som en autonom enhet under studentkåren.

– Vi insåg att vi knappt kan ha någon kontakt med skolans ledning om vi inte tillhör kåren. Förra veckan var vi på ett möte med rektorn och upplevde ändå att vi bemöttes bra, att hon respekterade vårt arbete och värdesatte det.

Utöver det politiska, att påverka skolan och ledningen, är den sociala dimensionen väldigt viktig, att det finns ett rum för gemensam förståelse där man kan peppa varandra. Och naturligtvis den konstnärliga aspekten, att utforska hur man kan arbeta normkritiskt när man skapar.

– Det kan handla om något så konkret som hur man sätter ihop en ensemble, förklarar Sara Parkman. Och om hur man tar plats, hur man uttrycker sig i saker. Som folkmusiker och tjej finns det ganska många olika sätt att göra uppror på. Det kan räcka med att jag är tjej och står på en viss en scen och spelar, och vilka låtar jag väljer att spela.

– Och att utöka sin egen repertoar, menar Hampus Norén. Så brukar jag tänka, min egen kulturkonsumtion kommer ju någonstans återspegla vad jag sedan gör. Och det är viktigt att tänka på var ens musik framförs.

I det normkritiska utforskandet av själva musiken har normkritiska gruppen tagit hjälp av Settings till sina work shops. Settings är Rebecca Vinthagen och Lina Zavalia som tidigare drev sin verksamhet inom nätverket WISP (Women in Swedish performing-arts). När Fria besöker deras work shop är den övergripande frågan hur man skapar normkreativ musik, där begreppet normkreativ står för normkritik i praktiken. Efter en introduktion får de medverkande, som är ett tjugotal, själva komma med förslag på ämnen som de vill utforska i mindre grupper: Hur gestaltar men redan befintlig musik normkreativt? Hur göra sig till subjekt på en scen i förhållande till medmusiker och publik? Vad är queera ljud?

Extremt inspirerande, tycker Sara Parkman:

– Genom att spela, diskutera, vrida och vända på saker och ting började vi nysta i det stora havet av olösta frågor kring ljud och konst. Sjukt spännande och viktigt. Förhoppningsvis sker en fortsättning, för behovet av att få arbeta konstnärligt med feministiska ljud är stort. Vi vill inte bara räkna huvuden och tänka på jämställdhet, vi vill ta arbetet ett snäpp längre.

Fria Tidningen