Vad som uppmärksammats sent i forskningen om Paul Celan däremot är att han kort efter krigsslutet skrev en handfull dikter på rumänska, sexton stycken varav nio prosadikter, som bryter i åtskillig grad mot hans övriga verk. De två år Celan tillbringade i Bukarest har kommit att kallas den enda icke-melankoliska tiden i Celans liv efter 1945, den tid han hängav sig åt surrealistiska experiment och lekar, och följaktligen skrev i betydligt mindre svartsynt ton. Dessa dikter finns nu i svensk översättning av Inger Johansson, i en fin liten volym från Modernista förlag. I dessa dikter finns redan en del av de senare återkommande och typiskt celanska ingredienserna: det symbolladdade bildspråket, tiden, döden, ögon, hår, färgsymboliken, den melankoliska grundstämningen; men det är obändigare, färgat av sensurrealisternas svulstigare staplar av satser. Det kan till exempel komma avsnitt som: 'Så roligt det var att ställa ner glasen med mummel på kärlekens sexkantiga stenhäll. Ingen såg dig.', vilket onekligen förefaller mer lekfullt än poetiskt ambitiöst. Inte sällan får dessutom prosadikterna den drömlika men samtidigt ivrigt staplande karaktär som en surrealists drömnedteckningar eller automatiska skrift kunde ha, vilket har sin charm, men mest ger känslan av studentikost upptåg.

Annorlunda är de ögonblick Celan plötsligt blixtrar till som en föraning om sina senare dikter: 'Vilseförda av våra jättesprång har vi mötts, vi resenärer / bland hägringar, / i försakelsens kyss, den enda.', eller i en inledande rad som: 'Det fanns nätter då jag tyckte att askan åter glödde i dina ögon.'; men det sker bara glimtvis i dessa texter.

Dikter av en ännu oslipad yngling, eller trevande försök på ett språk som inte var Celans och som han inte behärskade? Snarare det sistnämnda, för hans mest kända dikt, den mästerliga Todesfuge, tillkom strax efter dessa dikter och publicerades redan 1947 i rumänsk översättning. Det gör att de här dikterna nog är resultatet av Celans försök att förvärva ett annat språk för poesin, men samtidigt något han aldrig var tillräckligt nöjd med för att publicera.

Sammantaget är dessa dikter alltså främst av litteratur- och personhistoriskt intresse, som en pusselbit till det gåtfulla ödet Paul Celan och hans språkkritiska poesi. Men för att möta den store efterkrigsdiktaren i full rätt bör man i stället utforska hans mogna produktion.

Författare: Paul Celan

Översättning: Inger Johansson

Bokförlag: Modernista förlag 2004