Festivalen i Cannes årets viktigaste filmevenemang
På en svartklädd scen finns det bara en stol, ett litet fyrkantigt bord och en liten svart bordslampa. Bakom bordet reser sig en vit duk. Detta är förutsättningarna inför Cannes-publikens möte med den svenske filmikonen Max von Sydow. Den skånske skådespelargiganten har fått äran att hålla i 'La Leçon d'acteur'. Efter att han hunnit ställa sig (och publiken) frågan om skådespeleri är en konstart, slår det mig att Max von Sydows föredrag är det enda nordiska bidraget på årets filmfestival i Cannes. Nog för att de olika marknadsavdelningarna också här försöker trumfa varann med alltifrån Ondskan till Smala Sussie (detta sker oftast bakom lyckta dörrar) men det smärtsamma faktumet kvarstår: det filmavtalsfrustande Sverige saknar ett tävlingsbidrag på årets största filmevenemang.
Det samma gäller för våra nordiska grannländer: i stället för att fokusera nuet, tvingas man blicka tillbaka och aktualisera forna tiders storheter - utöver Max von Sydow även danske Carl Theodor Dreyer - en av de legendariska regissörer som (jämte bland annan Robert Bresson och Buster Keaton) hyllas av festivalen med nyrestauerade filmkopior i en tacksam ny klassikersektion betitlad just Cannes Classics.
Efter fjolårets skandalartade festivalupplaga hade man vågat hoppas på en lugnare version i år, men trots att festivalarrangörerna i sista stund lyckades avvärja en annalkande strejk (och till och med bjöd upp förhandlarna på röda mattan) är det svårt att inte visa intresse för framför allt de filmer som rör amerikansk politik - i synnerhet Michael Moores omskrivna tävlingsfilm Fahrenheit 911.
Särskilt stötande är närvaron av de drygt tusen beväpnade poliser som dagligen finns i Cannes för att avvärja eller åtminstone fjärma demonstranter samt eventuella terrordåd från festivalcentret Palais des Festivals. Men även bortsett från de politiska intressena och aktionerna är den 57e upplagan av Cannes filmfestival en av de bästa på länge.
Ett flertal av såväl Europas som Asiens främsta filmskapare (bland andra Emir Kusturica, Jean-Luc Godard, Wong Kar-Wai, Zhang Yimou och Abbas Kiarostami) presenterar sina nya alster. Lägg därtill en skara mindre kända regissörsnamn (exempelvis Japans Hirokazu Kore-Edas med Nobody Knows som är en märklig liten pärla - möjligen festivalens hittills mest imponerande film!) och sist men inte minst har även Hollywood valt att begrava stridsyxan efter förra årets misslyckande och bjuder på sin främsta stjärnarsenal.
Häromveckan anlände exempelvis stjärnensemblen från Wolfgang Petersens bombastiska sandalepos Troja till Cannes - bland andra Orlando Bloom och Brad Pitt (med hustrun Jennifer Aniston) - och nu väntas ännu fler stjärnor från den amerikanska drömfabriken: Tom Hanks, Sean Penn, Charlize Theron och Cameron Diaz.
När festivalen öppnades med sedvanlig pompa och ståt, stod Pedro Almodovars senaste succéfilm La Mala Education på programmet. Den som, efter några av språkförbistringens mest nöjsamma stunder, brottat sig förbi horder med paparazzis kunde då bland annat få en skymt av Hollywoods hetaste regissörspar - Sofia Coppola och Quentin Tarantino, den senare även ordförande i årets Cannes-jury. Väl inne i det pampiga Theatre du Lumière skanderade han: 'Vive la Cinema!' vilket också skulle kunna summera festivalintrycket så här långt: filmkonsten lever och mår väl, och det känns minst sagt inspirerande att ta del av detta till synes evigt utvidgande filmuniversum.