Fångvårdsväsendet och kriminalvården finns till för att skydda samhället och dess medborgare från ytterligare brottslighet genom att rehabilitera dem som finns intagna på våra anstalter.

Under 2003 var den totala kostnaden för kriminalvården 5 214 miljoner kronor. Av regeringens mobilisering mot narkotika har kriminalvården fått ytterligare 100 miljoner kronor som ska räcka under tre år. Större delen av pengarna används för motivation och behandling av intagna på häkten och anstalter.

På Sveriges kriminalvårdsanstalter finns det möjlighet för missbrukande interner att få vård mot sitt missbruk. De kan få sitta av sin tid på en så kallad motivationsavdelning, där man ska ta itu med sitt missbruk. Internerna kontrolleras emellanåt, bland annat genom att lämna urinprov som kostar cirka 1 000 kronor varje gång. Dygnskostnaden för en klient i anstalt är cirka 1 773 kronor medan dygnskostnaden för en klient i frivården i medeltal är 160 kronor. Dessa och andra kostnader för kriminalvården har under de senaste åren ökat.

Kostnader som är följder av missbruk, till exempel medicinska kostnader och utebliven arbetskraft är svåra att räkna ut, även om det finns försök till uträkningar på detta.

Det finns dock inga pengar som är avsedda för sådant. Enligt min mening borde pengar öronmärkas för detta och läggas på budgeten för mobiliseringen mot narkotika. De budgeterade 100 miljonerna kanske räcker till behandling av redan missbrukande interner, men de räcker uppenbarligen inte till det förebyggande arbetet som är minst lika viktigt för att bekämpa och motverka framtida missbrukskostnader.

Frågan är varför vår regering inte gör detta. Antagligen för att det inte syns någon direkt förbättring i statskassan, det gynnar alltså inte den sittande regeringen. Det skulle i längden gynna skattebetalarna att lägga en större del av kriminalvårdsbudgeten på olika former av rehabilitering som narkotikarehabilitering och social träning. Men för en regering som verkar måna mest om att behålla makten är röstfisket ett spel där statskassan är dess spelmarker, och Sverige dess spelarena.

Hur ska vi då ha råd? Ett sätt att spara pengar är att ge fler chansen att få komma ut på så kallade paragraf 34-hem, och låta dem som redan medgivits detta komma dit tidigare.

Syftet med P34 är att få tillgång till vård eller behandling som kriminalvården inte kan ge, till exempel genom att internerna familjehemsplaceras, eller spenderar den sista tiden innan frigivningen på behandlingshem.

Familjevårdsplacering är en fungerande metod för att få före detta missbrukare och kriminella att socialiseras in i samhället, och kan vara upp till 300 000 kronor billigare per år jämfört med anstaltsplacering. Detta och andra former av rehabilitering skulle vara ett samhällsekonomiskt klokare alternativ än att lägga pengarna på vaktpersonal och lokaler.

Men i stället för att satsa de pengar som finns i budgeten på mer och bättre rehabilitering och alternativa lösningar, planeras det för fler fängelser i Sverige. Högre beläggning på Sveriges fängelser ska alltså inte lösas genom förebyggande arbete, utan genom att bygga fler fängelser.

Sverige som har den kanadensiska kriminalvården som förebild, börjar nu mer likna USA. Ett USA som med den nuvarande takten att sätta sina medborgare i fängelser inom några decennier kommer att ha halva USA som interner, och resterande del av befolkningen som personal på fängelserna.