Det talas mycket om svenskarnas ohälsa nuförtiden. Om hur det höga tempot och osäkerheten på arbetsmarknaden leder till depressioner och utbrändhet. Om ökad alkoholkonsumtion och narkotikamissbruk. Om äldre som lämnas åt sitt öde och unga tjejer som svälter eller skär sig för att döva ångesten. Men det finns en grupp som sällan nämns i diskussionerna om hälsotillståndet i dagens Sverige.

Jag talar om de glömda, ibland gömda, flyktingbarnen. Det finns idag hundratals barn och ungdomar som mår så dåligt av den långa väntan på uppehållstillstånd att de inte orkar leva. De äter inte, pratar inte, ligger bara apatiska i sina sängar. De har gett upp.

Fenomenet är ganska unikt för Sverige, har det visat sig. Enligt psykiatriprofessor Sten Levander finns inga uppgifter från andra västländer om att flyktingbarn lider av så svåra psykiska störningar. Det enda sammanhang där man sett barn med liknande symptom är i krigsområden. Levander kan inte dra någon annan slutsats än att den svenska asylprocessen starkt bidrar till barnens lidande.

Till SVTs nyheter säger en anställd vid Migrationsverket att problemet snarare är att vissa asylsökande utnyttjar sina barn för att få stanna i Sverige. Att de mer eller mindre medvetet leder barnen in i vad som närmast kan beskrivas som psykoser, allt i jakt efter det åtråvärda uppehållstillståndet.

Ursäkta fru Myndighetsperson, men vilken människosyn baseras detta uttalande på? För det är faktiskt människor vi talar om! Vilken mor eller far vill se sitt barn i ett komaliknande tillstånd, utom all kontakt med omvärlden? Eller vänd på frågan; vad har inte den människa att frukta vid en avvisning, som tvingas gå så långt som att använda sitt barn i kampen för asyl? Och är det egentligen så underligt att vuxna som själva inte fått chans att bearbeta svåra upplevelser i sitt förflutna har svårt att hjälpa sina barn när de lider? Grundfrågan är väl ändå att barnen och deras föräldrar mår oerhört dåligt och att behandlingen av dem är en skam för ett land som slår sig för bröstet för sin 'humana' flyktingpolitik.

Allra mest hopplös är situationen naturligtvis för dem som lever gömda i Sverige. Förra året var cirka 5 000 personer efterlysta som försvunna efter att ha fått avslag på sina asylansökningar. Av dessa var omkring 1 200 barn. Dessa barn, som redan sett mer av världens ondska och grymhet än de flesta behöver uppleva under sin livstid, har sökt sig hit i tron att Sverige är ett tryggt land. Att de här ska kunna bygga upp ett liv, en framtid. Kanske en dag kunna läka sina sår. Istället tvingas de leva gömda, likt Anne Frank som på 1940-talet gömde sig undan nazisterna, med ständig rädsla för att bli upptäckta, utan möjlighet att gå i skolan, träffa kompisar, vara barn.

De flesta som möter flyktingar i sitt yrke tycks ense om att förkortade väntetider är ett absolut måste. Det är orimligt att låta redan traumaskadade människor vänta i månader, ibland år, på ett uppehållstillstånd som kanske aldrig kommer. Men låt oss gå ett steg längre: låt dem stanna! Låt Sverige bli ett land som tar ansvar för människor i nöd, oavsett nationalitet.

Tro mig, jag har inga illusioner om något idylliskt Bullerby-Sverige där ingen någonsin behöver vara ensam och rädd. Men sådana uppenbara kränkningar av mänskliga rättigheter som flyktingbarn, och vuxna, utsätts för får mig att undra hur vi ens kan kalla detta land en välfärdsstat. Allt de vill är att stanna i Sverige och vi borde se det som en ära. Men vad gör vi? Vi blundar.

I ett annat nyhetsinslag bärs en flicka på bår in i ett flygplan för att skickas tillbaka till sitt hemland. Hon är onåbar till och med för sina släktingar, får dropp för att överleva. Den bilden kommer jag att bära med mig alltid. Jag böjer mitt huvud i skam och i sorg, men jag blundar inte.