Stockholms Fria

Politiska frågor ligger i tiden

Efter att under fem dagar tagit del av ett fullspäckat seminarieprogram känner man sig som en tankemässig centrifug. Samtidigt är biennalen ett tillfälle för teatern att visa sina muskler, som kulturminister Leif Pagrotsky påpekade när han klippte det guldglänsande bandet vid invigningen i Norrlandsoperans konsertsal. Den är en unik mötesplats för teaterarbetare att träffa varandra och diskutera teaterns innehåll, mål och mening.
Politiska frågor tycks ligga i tiden. Inom förra säsongens tema, civilisationskritik, satte Unga Riks upp Lisa Langseths pjäs Märk mig! i regi av Richard Turpin. En text om märkeshysterin och den globala orättvisan som tar gestalt i ett par gråtande Nike-skor.

Texten verkar som ett absurt eko från 1970-talet, vilket märktes tydligt under seminariet 'Hur mår klasskampen?' om politisk barnteater för 2000-talet som hölls med utgångspunkt från denna föreställning. Barnteaterveteranen Barbro Frambäck spelade upp utdrag från den tidens barnprogram Ville, Valle, Viktor och Nationalteaterns Kåldolmar och Kalsipper. Richard Turpin påpekade att klasskampen mår bra, men att haken är att det är fel klass som gör det. Han nämnde också att barn har en rättvisekänsla som brukar gå över och därför måste tas om hand medan tid är. Men det är också en politisk handling att ge barnen en framtidstro.

Dramatikern Anders Duus såg en fara i att politisk barnteater gärna blir för pedagogisk.

Dramaturgen Kristina Kahlén betonade att dagens skola problematiserar alla ämnen så mycket, att vad barn framför allt behöver är en konstnärlig upplevelse.

En annan tendens i de utvalda föreställningarna är ett spel med teaterns eget väsen. Jag tänker då särskilt på Moment: Teaters föreställning Till Damaskus som är metateatral lek med Strindbergs text och Stockholms Stadsteaters dansteaterföreställning Tjechovträdgården - en lekfull sammanblandning av Tjechovs pjäser och karaktärer där författaren är ständigt närvarande.

Föreställningarna visar att den svenska teatern är på väg bort från den Stanislavskij-inspirerade, långsamma, fysiska känna-in-traditionen, som enligt SvD:s teaterkritiker Lars Ring gör teatern förutsägbar och passivi-

serar teatral kreativitet. En av paneldeltagarna i seminariet 'Den svenska traditionen som fotboja', regissören Hilda Hellwig, menade att moralen inte får styra teatern. Och Stefan Jonsson, chefsdramaturg på Operan, påpekade att teater är antagonism.

Till biennalen hade ett flertal utländska gäster bjudits in. Över en frukost träffade jag Swatilekha Sengupt och hennes dotter Sohini Halder från den indiska teatergruppen Nandikar. Gruppen ingår i utvecklingsprojektet Barnens röst i Sydasien som drivs av Svensk

Teaterunion med stöd av SIDA.

Nandikar, som är välkända i hela Indien, gör teater för både vuxna och barn och har spelat såväl indiska klassiker som västerländsk dramatik. Gruppen anordnar festivaler och har en omfattande social verksamhet för utsatta barn. Swatilekha Sengupt, som började med teater redan vid fem års ålder, berättade att teatern startade för över 40 år sedan av hennes föräldrar som tillhörde en reformrörelse som hade brutit med hinduismen. De kämpade för mäns och kvinnors lika rättigheter och för avskaffandet av sedvänjan att änkor brändes på bål.

Båda anser att svenska skådespelare är mycket skickliga och föreställningarna genomarbetade, men att tilltalet och innehållet ibland är för direkt. Indisk teater är mer symbolisk. De förvånas över att den svenska publiken är så lättflörtad och skrattar mycket. En annan stor skillnad är att de indiska skådespelarna aldrig rör vid varandra. Deras absoluta favoritföreställning var Unga Klaras Medeas barn - en pjäs för barn som blev Suzanne Ostens genombrott som dramatiker för 30 år sedan.

Till tonerna av den gamla svensktoppsschlagern Ska vi plocka körsbär i min trädgård avslutade jag biennalen med att dansa med en lätt överförfriskad representant från Arbetsförmedlingen Kultur som också hade hittat till Umeå.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

'Jag vill, jag kan, jag törs' borde vara en självklarhet

Det rådde en förväntansfull, pirrig partystämning på premiärkvällen. Publiken bestod av kultur- och mediafolk blandat med beslutsfattare, Fi-företrädare, politiker, queerspecialister, mångkulturkonsulenter, teaterprofessorer, nostalgitrippande medlemmar från Grupp 8 och andra kvinnogrupper som en gång stod på barrikaderna.

Ett litet frö till en djupare debatt om scenkonsten

Är det rätt att skattemedel finansierar projekt som görs för att dra mycket folk? Ska politikerna över huvud taget lägga sig i? Visionerna och avsaknaden av desamma inom scenkonsten diskuterades på ett seminarium förra veckan. Vi var på plats.

Oz samtalar med de döda

Ända sedan sexdagarskriget 1967 har författaren Amos Oz varit aktiv i olika israeliska fredsgrupper och organisationer där man förespråkat en tvåstatslösning av den israelisk-palestinska konflikten. Han menar att den europeiska vänstern fokuserar för mycket på att hitta någon att anklaga. Under ett besök i Stockholm talade han om sin mors självmord, det patriotiska 1930-talet och om en konflikt som inte är enbart svart och vit.

'Israeliska armén fri från kritik'

Mellan 16 och 19 april ägde Stockholms judiska filmfestival rum för trettonde året i rad på biografen Zita. SFT har träffat Shiri Tsur, regissör av dokumentärfilmen On the Objection Front, som handlar om sex israeliska soldater som vägrar tjänstgöra på ockuperat område.

Kabaret Underordning synar dubbelmoralen och makten

I Kabaret Underordning, som tar sitt avstamp i maktfrågor, har Susanne Osten skapat en mustig och bitvis mycket underhållande samtidsförankrad föreställning med en stämning av Berlinkabaret på 20-talet. Unga Klara har byggts om till en krog med öl, vin och mat. I första klass kan man avnjuta en calypsomiddag, i andra klass en libanesisk mezetallrik och i tredje klass köpa snacks och dryck i baren.

© 2024 Stockholms Fria