Tillväxtfundamentalismens etanolbaksmälla
Biobränslen i allmänhet och etanol i synnerhet har på kort tid gått från att vara den stora lösningen på världens problem till att vara den stora syndabocken. Sanningen ligger troligen någonstans mitt emellan. De problem som finns med USA:s etanolsatsning och produktionen i till exempel Brasilien innebär inte att allt biobränsle, inte ens all etanol, kan dömas ut. Det finns fortfarande massor av bra outnyttjade produktionsmöjligheter av biobränslen. Bara att utnyttja allt köksavfall, till exempel genom att installera avloppskvarnar i städerna, skulle kunna ge ett stort tillskott.
Inte heller kan biobränslena ges huvudskulden för den alltmer utbredda matbristen. Den har sin del i problematiken, men den ökade köttkonsumtionen i världen är till exempel ett mycket större problem. Med minskad köttproduktion och användning av den yta som inte är lämpad för matproduktion skulle odlingen av biobränsle kunna öka parallellt med ökad matproduktion. Och det utan skövling av regnskog.
Men svängningen i etanoldebatten visar ändå hur fel det kan bli när man letar efter enkla lösningar. Miljöpartiet har tvingat fram etanolpumpar i hela landet. Regeringen har subventionerat fram etanolbilar i en takt som ingen kunde drömma om för några år sedan. Och media och bilindustrin har framställt etanol som den stora lösningen. Bara vi slår om och byter bränsle så kan vi köra på som vanligt.
Således har också en fortsatt utbyggnad av motorvägar, inte minst runt Stockholm, planerats som vanligt. För bilismen kommer ju att öka. Precis som att det vore en naturlag som politiker och samhällsplanerare bara har att följa. Precis som att antalet vägar vi bygger och hur enkelt vi gör det för bilisterna inte påverkar hur mycket bilismen ökar.
Teknisk utveckling, energisnålare och renare lösningar är förstås bra och nödvändiga att få fram. Men att, som när det gäller etanol och bilismen, tro att tekniken ska kunna göra att vi kan köra på som om de ekologiska problemen inte finns är att köra huvudet i sanden.
Ska vi rädda denna planet, och dessutom ge den fattigare delen av världen en rimlig chans till ett drägligt liv, måste vi ändra vår livsstil radikalt. Vi måste minska på arbete, produktion och konsumtion rejält. Vi måste inse att den ekonomiska tillväxten, som i praktiken i huvudsak består av ökad konsumtion, är en omöjlighet och har så varit i vår del av världen åtminstone de senaste 50 åren. Vi måste inse att vi inte kan hålla på att dubbla konsumtionen vart tionde eller tjugonde år.
Istället för att bara rusa på som om vi vore odödliga, måste vi få stopp på massbilismen och flyget. Vi måste säga nej till biffen. Och vi måste införa en medborgarlön som kan minska mängden arbete, produktion och konsumtion.
Vi behöver helt enkelt ett helt annat samhälle, ett samhälle där kvalitet och välbefinnande mäts i annat än arbete och konsumtion. Ett samhälle där vi har tid och möjlighet att leva resurssnålt. Kort sagt: ett samhälle som inte drivs av jakten på ekonomisk tillväxt utan av mänskliga värden och ekologisk hållbarhet.
