Slussens gerilla | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Slussens gerilla


När arbetsinvandringen från Finland tog fart under 1960-talet hamnade inte alla finländare i fabrikerna. Några kom inte längre än till slussen där de fastnade i missbruk och kriminalitet. Slussens gerilla är en historia om det okända Stockholm.


Slutet av 1960-talet. Sverige strävar mot toppen av välståndsligan och är på väg att bli ett av de rikaste länderna i världen, mätt i BNP per person. Svensk industri har ett överflöd av jobb att erbjuda. I Finland är det bistrare tider. Krigsförlusten mot Sovjetunionen 1945 är fortfarande kännbar, både ekonomiskt och socialt. Finland är i mångt ännu ett jordbrukssamhälle. Levnadsstandard och löner är lägre än i det ”rika landet i väster”.

Under rekordåren 1969–70 kommer över 80 000 finnar till Sverige. Deras genomsnittsålder är 23 år och de får arbete i fordons,- bygg- och varvsindustrin, inom serviceyrken och i skogsbruket. De bosätter sig i storstäderna och på orter som Eskilstuna, Västerås och Södertälje.
De flesta bygger efter en tid upp en normal livsmiljö. Men alla lyckas inte. Några hamnar snett och fastnar i missbruk och kriminalitet. Till exempel under broarna i huvudstaden.
Slussens gerilla – det uttrycket kom att bli öknamn för de ofta alkoholiserade finnar som hängde vid Slussen, under broarna och i prången som erbjöd skydd mot väder och vind, i trapporna och vid bussterminalen ut mot Nacka och Värmdö, med dess strategiska närhet till Finlandsbåten. Den än i dag oinbjudande platsen blev ökänd för gängbildning och fylleri.
– Det fanns liknande gäng vid Femmans torg i Göteborg, berättar Jari Kuosmanen, lektor på institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet som har forskat i emigrerade finska mäns sociala karriärer.
– De här platserna fyllde en informationsfunktion, här kunde man träffa landsmän och vända sig till dem för att få stöd och snabb information om exempelvis jobb. I gengäld kanske man bjöd på något som hade inhandlats på båten.

Många av dem som hängde runt Slussen på 60-talet var ungkarlar, vilket är en viktig faktor för att förstå fenomenet, menar Jari Kuosmanen.
– På fritiden tenderade man att samlas i grupper och festa på samma sätt som svenskarna också gjorde. Men ganska ofta drog det här ungkarlslivet ut på åren. En del stabliserade sig inte utan levde länge i sådana här homosociala sammanhang, vilket gjorde att det glada livet förvandlades till ett tragiskt liv.
På den tiden fanns också större möjligheter än i dag att leva på det sättet, lite på måfå.
– Det fanns mycket korta jobb och ungkarlshotell, i dag skulle det inte gå.
”Finnjävlar”, ”En finne igen”, så skrev pressen om de högljudda gängen. En minoritet fick representera hela invandrargruppen.
– Det var ett väldigt rabalder på slutet av 60-talet och under 70-talets början, säger Jari Kuosmanen som själv kom till Sverige 1969. De unga män som samlades i de här offentliga sammanhangen stod lite utanför samhället, de drack alkohol och uppfattades som lite farliga. De tysta familjefäder som gick till jobbet och hem gjorde inte mycket väsen av sig.
Förutom det utsvävande ungkarlslivet var den egna synen på hur en man ska vara en viktig orsak till att en del grupper marginaliserades. Kvinnorna klarade sig i regel mycket bättre i det nya landet.
– Det krävdes en ganska flexibel manlighet för att klara språk- och kulturförändringarna. Många hörde till gruppen den hårt arbetande killen som var mer traditionell i sin mansroll, säger Jari Kuosmanen.

På den här tiden genomgick Finland stora strukturella förändringar. På 60-talet avfolkades landsbygden och urbaniseringen tog fart på allvar. Och det gick snabbt, kanske för snabbt. I mötet med Sverige uppstod konflikter av flera skäl. Bland annat hade Sverige kommit längre både ekonomiskt och vad gällde jämställdheten.
– Den manlighet som fanns på odlingarna i Finland var starkt fysiskt arbetsorienterad och när de männen kom till svenska industrier fortsatte de att jobba som attan. Men det dröjde inte länge förrän de enkla jobben försvann.
Istället kom det att krävas högre utbildning och djupare språkkunskaper. Det upplevdes som ett stort hinder, särskilt av dem som hade varit arbetslösa och haft en svag social ställning redan i Finland.
– De som har lyckats bäst i Sverige är de som har haft språkfärdigheten från tidigare, eller de som har en ganska flexibel syn på mansbilden, säger Jari Kuosmanen.

I dag är det annorlunda. Den nya generationen har vänt arvet från Finland till något positivt och negativa fördomar av finnar har till stor del försvunnit.
– Det har ändrats påtagligt, och det är jag förstås väldigt glad över. Jag brukar fråga mina elever om de ibland hör fördomar som att alla finnar bär kniv, men det gör de inte. Så det är skönt att det går framåt!
Och de högljudda missbrukargängen vid platser som Slussen är ett minne blott, konstaterar Jari Kuosmanen.
– Vissa har lugnat ner sig, men väldigt många dog helt enkelt av det hårda livet. De blev hemlösa på många olika nivåer.
Så vem myntade uttrycket Slussens gerilla? Sannolikt artisten Juha Vainio, som besjöng fenomenet 1968 i låten Slussenin sissit.
– ”Sissi” var de soldater som i små grupper gjorde utryckningar i fiendeleden, berättar Jari Kuosmanen. Det är en slags hänvisning till kriget. Den isolering som många kände kanske kan liknas vid ett krig.
– Jag kallar ju min avhandling Finnkampen, det finns ett slags kamp i att ta sig till ett annat land och lyckas.

Fakta: 

<h2><br>Sedan 1950-talet har drygt 500 000 finländare emigrerat till Sverige. Omkring 275 000 har återvänt. Ekonomiska orsaker var ett vanligt motiv för flytten till Sverige. Enligt en studie på 1980-talet tillhörde en större andel av finländarna än svenskarna socialgrupp 3: hela 71 procent, mot 50 procent för svenskarna. <br>Mer läsning: Kuosmanen, Jari: Finnkampen. En studie av finska mäns liv och sociala karriärer i Sverige (Gidlunds, 2001). </h2>

Rekommenderade artiklar

Stockholm får kvinnomuseum

Kvinnors kamp är underrepresenterad på museerna, menar staden och öppnar ett kvinnohistoriskt museum nästa år.

© 2019 Stockholms Fria