Stockholm är utan konkurrens Sveriges största stad. Ändå tycks den aldrig bli en storstad på riktigt. Det saknas något av den där kreativa, kritiska massan och den urbana känslan vill inte riktigt infinna sig i staden där all kollektivtrafik strävar in mot kärnan vid T-centralen och där innerstaden inte längre är till för alla, utan bara de som har tillräckligt med pengar.

Ola Andersson har en vision att dela med sig av och den handlar just om att stärka det urbana livet. Enligt hans tolkning lider Stockholm av det moderna projektets härjningar, manifesterade i våra förortsbyggen. Hans dröm om det urbana är inte ett självändamål, utan det handlar om att bygga en stad där vi ökar möjligheterna för medborgarna att vara delaktiga och att mötas.

När vi tittar på en karta över Stockholm framträder det tydligt hur staden består av glest liggande enklaver där förorter placerats ut som radband efter tunnelbanans sträckning. Detta var det modernistiska projektets idé och delvis en följd av tidigare lyckade exploateringar i form av villastäder.

Men de nya förorterna som tog form under efterkrigstiden har en helt annan struktur än den urbana staden. De var planerade som små färdiga helt perfekta samhällen, med bostäder, butiker, skolor, kyrka och idrottsplats, men utan arbetsplatser. Målet var att skapa det goda samhällets boplatser.

Det paradoxala i denna närmast totalitära modernistiska stadsplanering är att det som skulle vara en anpassning till det nya hade så svårt att följa med sin tid. Planeringen var statisk och lämnade inte utrymme för utveckling. Poängen är att när makten, i form av politiker och stora byggföretag, ska detaljplanera stadslivet, kommer det att misslyckas.

Lösningen på Stockholms problem måste bli en stad med utrymme till utveckling, och där framhåller Ola Andersson den urbana staden med sina gator och sin mångfald. Där finns olika gamla hus, med olika hyror och priser. Där finns möjlighet att låta bebyggelsen få nya funktioner när behoven ändras. Och framför allt – i den urbana staden finns det offentliga utrymmet som är grunden för vår demokrati.

Vi måste alltså utvidga staden, genom att planlägga och binda samman de förorter vi har. Kan vi skapa en större innerstad, med en urban dynamik, kan vinsten bli ökat medbestämmande, en stad för alla. Priset vi kommer att få betala är naturligtvis att vi måste låta staden utvecklas, även om det sker i vårt eget grannskap.

Det är en intressant och övertygande vision Ola Andersson målar upp. Boken är läsvärd bara genom sin utförliga beskrivning av Stockholms stadsbyggnadshistoria, men genom att peka framåt får den en särskild sprängkraft. Det kommer att bli spännande att följa diskussionerna i kölvattnet av Vykort från Utopia.