Den 16 juli kom Världshälsoorganisationen WHO med en ny rapport som innehåller riktlinjer för att förebygga, diagnostisera och behandla hiv.

WHO har en praktisk inställning, där grunden är att ge människor i utsatta grupper möjligheter att leva ett bättre liv och ta bättre hand om sig.

De identifierar fem grupper som är speciellt utsatta för hivsmitta:

1) män som har sex med män

2) personer som injicerar narkotika

3) personer i fängelser och andra låsta miljöer

4) sexarbetare

5) transpersoner.

Världen över brister livsvillkoren för dessa grupper på olika sätt, konstaterar WHO. I kapitlet Viktiga grundförutsättningar (Critical Enablers) beskriver de situationen så här: (i min översättning): ”Hiv-epidemier, speciellt i de mest utsatta grupperna, förvärras fortfarande av stigmatisering och diskriminering, ojämställdhet, våld, brist på stöd från samhället, brott mot mänskliga rättigheter och lagar och regler som kriminaliserar drogbruk och olika könsidentiteter och sexualitet.”

En eller två detaljer i den beskrivningen kan låta kontroversiella för svenska öron. Den ena är att lagar som kriminaliserar drogbruk skulle ha en negativ inverkan. Det är ju tunga droger som är mest relevanta när det gäller hivsmitta. Men är det verkligen en rationell invändning? Avkriminalisering innebär ju inte att drogerna blir lagliga, bara att eget bruk inte är straffbart. Dessutom är kriminalisering av eget bruk inget effektivt sätt minska missbruk.

Det andra är frågan om den svenska sexköpslagen är en sådan lag som gynnar smittspridning. Den kriminaliserar ju inte personer som säljer sex – men den tvingar dem att göra det i smyg.

Det är just de utsatta gruppernas möjligheter att leva öppet som gör avkriminalisering till en viktig faktor. Att söka vård och hjälp ska inte kännas hotfullt, och livet ska inte vara så pressat att det får människor att ta större risker.

Men avkriminalisering är bara en av flera åtgärder som WHO föreslår. Andra rekommendationer är att ge utsatta grupper tillgång till kondomer, sprututbyte, frivillig beroendebehandling, substitutionsbehandling, allmän hälsovård och speciella program mot flera andra sjukdomar, förutom hiv/aids. Mycket av detta kan fungera bra även om till exempel drogbruk är kriminaliserat – men det fungerar bättre om det inte är det, menar WHO.

I svenska media verkar rapporten inte ha fått något större genomslag. Allt jag hittade var en notis hos Svenska brukarföreningen och en indignerad nyhetsartikel (sic) i Jan Sjunnessons socialkonservativa (och antimuslimska) webbtidning Samtiden. Förhoppningsvis beror det på semestertider och värmeböljor.

Efter semestertiden är det snart dags för val. Inget av de större partierna lär vilja göra tillämpningen av WHO:s riktlinjer mot hiv till valfråga. Men vi andra kan ju diskutera. Och vilken regering vi än har efter valet kan förhoppningsvis se rapporten som en chans att undersöka nya tankar. Inte bara om hur man kan minska spridningen av hiv, utan också om hur man kan bekämpa missbruk.