Tysk teater intar Gubbängen | Stockholms Fria
  • Julia Beil Amarilla regisserar tyska dramatikern Roland Schimmelpfennigs Djurens rike.
Stockholms Fria

Tysk teater intar Gubbängen

Osäkra arbetsförhållanden är ämnet för dagen. Nu tar frigruppen Teater Tillsammans arbetskritiken till Gubbängen.

Teater Tillsammans har nischat in sig på samtida tyskspråkig dramatik. En röd tråd är samhällskritiken.

­– Det ska beröra eller uppröra mig personligen, säger Julia Beil Amarilla som är regissör och grundare av friteatergruppen som startade 2010.

På fredag är det premiär för Djurens rike från 2007, skriven av Tysklands mest spelade samtida dramatiker Roland Schimmelpfennig. I metateaterns form diskuterar pjäsen dagens osäkra arbetsförhållanden. Det handlar om några skådespelare som har spelat pjäsen I djurens rike under sex år. De har haft sina fasta rutiner och roller som lejon, zebra och antilop. Men plötsligt är pjäsen nedläggningshotad och ska kanske ersättas av en ny produktion. Vilka kommer att få sparken?

– Omorganisationen leder till misstro och ryktesspridning. Cheferna förhandlar bara med vissa skådespelare och alla hemlighåller om de fått ett erbjudande eller inte. Istället för att gå ihop kör alla sitt eget race.

Just skådespelarnas brist på organisering är pjäsens centrala budskap för Julia Beil Amarilla.

– Hade de gått ihop till ledningen istället kanske de hade kunnat påverka. Jag känner igen det själv från tidigare arbetsplatser, när man inte pratar öppet om vad som sker vid en omstrukturering. Jag väljer ofta pjäser som tar avstamp i min egen situation.

Arbetsförhållandena för teaterarbetare är i regel som för andra kulturarbetare. Man måste ofta ha ett jobb vid sidan av och det ses inte alltid som ett yrke utan mer som en passion eller en hobby. Teater Tillsammans är i sig en perfekt illustration av de frågor man vill lyfta med pjäsen.

– Vi är runt 20 personer i gruppen, nästan alla jobbar ideellt med friteater och har ett jobb vid sidan av. Man måste ju betala sina räkningar. Men nu har vi två veckor av intensiv repetition. Då måste många ta ledigt från sina jobb och då gäller det att kunna lägga undan. Vi vill visa att det här också är ett jobb, inte bara frid och fröjd för jag får spela lejon.

Men pjäsen diskuterar också förhållandena på ett allmängiltigt plan: arbete och arbetslöshet berör på alla samhällsnivåer.

Det verkar finnas en arbetskritisk tendens på scenen? Välkommen till prekariatet sattes nyligen upp på Kulturhuset.

– Vi är inne i en brytpunkt, säger Julia Beil Amarilla. Vi ska producera så mycket och hinner inte pausa. Många går in i väggen, andra jobbar inte alls. Vi behöver tänka om strukturerna för att få ihop det i framtiden. Möjligheten för att alla ska ha ett bra liv finns. Men måste vi jobba så mycket som vi gör? Vi kanske ska jobba sex timmar om dagen istället. Jag skulle själv vilja ha mer tid för familj och vänner.

En samhällskritisk botten finns i alla Roland Schimmelpfennigs pjäser men det som särskilt sticker ut är ett eget språk och ett ”eget förhållningssätt till verkligheten”, menar Julia.

– Den här blandningen med olika element, som fabel och metateater, är utmärkande. Det är en rolig form, tidigare har vi ofta satt upp väldigt realistiska pjäser.

Julia Beil Amarilla kom från Tyskland till Sverige som utbytesstudent 2008 och flyttade till Stockholm 2010. Hon startade teatergruppen genom ABF, som också kunde stå till tjänst med replokal.

– Herregud, så mycket stöd har jag aldrig fått tidigare för att göra dramatik, studieförbundssystemet finns inte i Tyskland på samma sätt. Det var magiskt, fantastiskt.

Men i takt med att gruppen och ambitionerna har vuxit växer också kraven på bättre villkor.

– Nu får vi produktionsstöd och det täcker vissa kostnader. Nästa steg är verksamhetsstöd, vi vill kunna betala löner enligt avtal. I dag får alla medlemmar ett arvode baserat på biljettförsäljningen som delas solidariskt.

Det var i samband med jobbet på en ungdomsgård i en liten tysk by som Julia Beil Amarilla upptäckte teaterns styrka. Många i byn hade högerextrema åsikter. Hon var med och satte upp en pjäs om unga i ett ghetto under andra världskriget.

– Jag hade dreadlocks och var inte särskilt omtyckt av de här ungdomarna, men när de fick höra om pjäsen blev de nyfikna. Jag kanske inte omvände någon, men teatern väckte ett intresse. Det hände något med dem.

Hur ser du på svensk teater om du jämför med Tyskland?

– Ska jag vara ärlig nu? säger Julia Beil Amarilla och skrattar. Den är lite försiktig. Man vill härma tysk teater men vågar inte gå ”all in”. Till exempel klär man av sig lite grann istället för hela vägen som är vanligt i tysk teater.

I Sverige tycks dessutom skådespelare ofta sakna en gemensam tolkning av vad de ska berätta, menar hon.

– Det är viktigt att en pjäs har något med mig att göra. Då kan jag förmedla det så att publiken känner att det har med dem att göra.

Fakta: 

Djurens rike ges på moment:teater i Gubbängen 12–27 juni.

Annons

Rekommenderade artiklar

Proggen befriade teatern

Fria Proteatern demokratiserade teatern, fick arbetarna till de fina salongerna och åskådliggjorde konflikten mellan arbete och kapital, skriver Kristian Borg.

Podden som skapar ett vi

Från en källare på krogen Paradiso vid Mariatorget gör Mahan Mova, Arjan Shoeybi och Victor De Almeida podden Ni e med oss, om urban kultur och framgång.

© 2018 Stockholms Fria