Glaskonstnären Bertil Vallien uppfyller drömmen för de flesta konstnärer: många utställningar, medial uppmärksamhet, konstnärliga uppdrag och representerad i viktiga samlingar som på Metropolitanmuseet i New York och Eremitaget i S:t Petersburg.

I utställningen Core klargörs en känsla som uppstod redan 1998 när jag besökte en av konstnärens utställningar med min son som då var sex år gammal. Jag minns att han stod en lång stund framför några blåa verk och frågade ”Pappa, är det Guds tänder?” Mitt svar var ja. Sedan dess har jag med intresse följt Valliens glasskulpturer.

Core är en retrospektiv utställning där konstnären visar vilka symboler han har arbetar med sedan länge. För mig handlar Valliens konstnärskap om ett existentiellt tvivel. Nämligen vår acceptans, eller rädsla, för ensamheten och döden. Här visas kroppar som inte möts och sandgjutna obefolkade landskap som appellerar till utomjordiska fält. Särskilt intresse fattade jag för verket Landed där en vit flagga i tyg står i motsats till en orange stav som lika gärna kunde vara en nedfallen bomb. Likkistor och gravar vittnar också om ensamheten. Genom glasets kyliga och sakrala transparens får man uppleva en längtan efter mänsklig värme och närhet. Flera verk leder mig till tanken som jag letade efter redan den där gången på Historiska museet. Nämligen den om vår existens på denna jord, är det bara en ensam passage på väg mot döden? God konst kan väcka en mångfald associationer i vårt inre, som varken vetenskapen eller logiken klarar.

En stor del av utställningen exponeras med komplementfärgerna blå/orange, en kontrast som Vallien verkar vara fascinerad av. I Core, som betyder kärna, finns det flera tolkningsmoment. Bristen på gestalter som berör varandra kan vara ett tecken för den tid vi lever i, med sin individualism, konsumism och isolering i det virtuella rummet.

Utan titel är ett glashuvud som placerats i en gammal skruvpress. Jag fattar tycke för denna solitär dels för att det saknar en vägledande titel vilket tillåter mig uppleva och tolka fritt och dels för kombinationen av ovanliga element. Huvudet har ett stort öga i pannan (en cyklop?) och munnen är täckt med en rektangel som har spikats fast (förbud att äta?). En parodi på den grekiska mytologins människoätande cyklop som levde i grottor. Att tortera en cyklop är ett undantag i Valliens bildspråk, och kanske en uppmaning att besegra de krafter som symboliskt äter upp människor i vårt samhälle.

Här ingår också en del utsökta teckningar där konstnären beskriver ljuset och det mörka, en dualism som förekommer även i andra verk. Bertil Vallien är en intellektuell konstnär som gräver i historien och väcker associationer med sina titlar. Core är en utställning med flera bottnar som får oss att reflektera över vilka vi är och vart är vi på väg, utan att bry sig om var vi kommer ifrån.

Utställningen pågår till och med 8 november.