I samband med lanseringen av rapporten 15 myter om miljonprogrammen i förra veckan hölls ett samtal på ArkDes där man tittade närmare på några av myterna. Förutom författaren av rapporten, Carlos Rojas, fanns landskapsarkitekten Nejra Lagumdzija och journalisten Patricia Palma med i panelen. En av utgångspunkterna i rapporten är det behov av renovering som föreligger när det kommer till många miljonprogramsområden. Här finns både politiska och ekonomiska intressen. Det Rojas frågar sig är vilka uppfattningar som ligger till grund för de beslut som tas, och i vilken grad de stämmer överens med verkligheten. Enligt rapporten är det till exempel vanligt att den upplevelse de boende har av sitt eget område skiljer sig från en medial bild, och att statistik tolkas på ett sätt som förstärker en tidigare övertygelse.

– Det är fullt naturligt att vi alla faller för att förenkla verkligheten, säger Carlos Rojas. Och när vi dessutom i ett halvsekel har projicerats med bilder som säger någonting så är det nästan omöjligt att kunna värja sig.

Otryggt, alla vill flytta och att husen är fula är några av de föreställningar som rapporten hänför till kategorin myter. Den estetiska aspekten är förstås högst subjektiv. För Rojas, som växte upp i Norsborg och Vårby gård, var söderortens höghus ett ideal som speglades i filmer han såg, med inflygningar över Manhattans skyskrapor.

– Det där är som vi tänkte jag, och jag var avundsjuk på Fittja för att de hade tiovåningshus istället för sjuvåningshus. Det var min preferens väldigt tidigt. Och min mormor bodde på S:t Eriksplan och jag kommer ihåg att jag tyckte synd om henne för att hon bodde i det där gamla huset...

Nejra Lagumdzija minns att hon både själv tänkt och fått höra att de här husen är fula. I sitt yrke har hon senare reflekterat över uppfattningens utbredning och varför vissa insatser riktas just till miljonprogramsområdena.

– Jag tänker mig att hus är något man kan ta på och förändra, man kan koppla det till en kostnad. Det är väldigt lätt att styra jämfört med människor och människors vardag, hur de mår och hur de påverkas.

Att det är otryggt och osäkert i framför allt storstädernas miljonprogramsförorter är en väl inarbetad föreställning. I rapporten redovisas antal anmälda brott i olika städer och stadsdelar och det framgår att det exempelvis anmäls något fler brott i Hägersten-Liljeholmen än i Rosengård.

– Men om man googlar Hägersten och Rosengård så kommer ni se en otrolig skillnad i vilka resultat man får, säger Carlos Rojas. Och det här präglar oss så otroligt mycket, det är ren psykologi. Det finns ton av forskning som visar att mantran som upprepas tror vi mer på, bilder som bekräftar bilden vi har innan tror vi mer på och vi fortsätter att göra som vi alltid har gjort. Det är en mänsklig drift. Och när hälften av de boende i ett område säger att de vill flytta, är det lite eller mycket? Vi bedömer olika beroende på vilket område vi pratar om.

Patricia Palma arbetar på lokaltidningen Södra Sidan och är även engagerad i organisationen Orten i Fokus. Hon är uppväxt i Fittja och har valt att flytta tillbaka.

– Jag säger inte att det inte kan hända nåt, det gör det överallt, men jag är faktiskt räddare att gå i stan nu som 33-åring än i mitt område där jag känner folk och har bott hela mitt liv.

Hon upplever att det generellt finns en attitydförändring hos många i hennes ålder, att man vill bo kvar och att man gör det mycket som ett statement.

- Jag ska inte tvingas flytta från den här platsen som jag ser som mitt hem. Och jag tror det gör att vi som har utbildat oss, börjar bli lite mer resursstarka, börjar få kapital, vi väljer att stanna kvar.

Närheten till naturen är en av Stockholmsförorternas företräden, och det brukar Carlos Rojas ofta få höra från ovana förortsbesökare som kommer till Vårby. Från stadsbyggnadshåll talas det ofta om vikten av att bevara gröna kilar, och detta tycks vara extra viktigt i miljonprogramsområden, menar Rojas. Men kan denna omsorg om grönskan hindra behövlig utveckling? I rapporten framgår att i Huddinge har miljonprogramsområdena Vårby och Flemingsberg 79 respektive 71 procent obebyggd yta. Småhusområdena Segeltorp och Stuvsta har 50 respektive 28 procent obebyggd yta.

– Faktum är att man under de senaste åren har byggt otroligt lite i Vårby, istället för att förtäta, förnya och modernisera på ett sätt som kan attrahera fler att bo kvar. För det är en annan intressant konsekvens, att när man inte ser områdena som en plats där folk vill bo, då bygger man inte där.

Rojas har ytterligare en teori om det grönas oantastlighet.

– Jag undrar om man inte är så otroligt mån om grönskan för att det också finns något som man identifierar som ett slags svenskt kärnvärde i naturen. Och om det är det enda kulturella kärnvärde som vi ser i miljonprogramsområdena från vårt utifrånperspektiv, då måste vi bevara det.

Carlos Rojas skulle vilja ha in mer av forskningslik informationsinhämtning i samhällsplaneringen, och det behövs bättre representation i allt som rör denna av människor som vuxit upp eller bor i miljonprogrammen.

– Vi börjar röra oss mot att interagera med invånarna och ha en dialog, och jag tror vi behöver dra det där ännu längre. Medborgardialoger har urvattnats lite det senaste årtiondet till att bli ett slags måste. Vi måste ta kunskapsinsamlingen på allvar, att gå ut och söka kunskap, inte gå ut och söka tillfredsställa invånarna. Med den obligatoriska medborgardialogen får du kunskap bara från människor som frivilligt kommer till den här dialogen, vilket är ett jätteproblem.