Alternativhögern, en försvenskning av ”alt right” som ska ha myntats av den amerikanske högerradikalen Richard Spencer, samlades i Stockholm den 19 och 20 maj för två evenemang av ytterst olika karaktär, anordnade av två rivaliserande nätverk.

På fredagen hade Christoffer Dulny, SD:s förre Stockhomsordförande, Daniel Friberg och Richard Spencer kallat till en pressrelease för en ny ”rörelse”, alltså främst en sajt och varumärket Nordisk alternativhöger (https://nordic.altright.com/). Friberg var som bekant med om att starta bland annat förlaget Arktos och bloggen motpol.nu, som just nu toppas av en länk till den nya rörelsen. Spencer kan inte närvara, han har inreseförbud i EU vilket upphör först senare i år. Förutom Dulny och Friberg närvarar runt tio likasinnade, några journalister och fotografer (DN, Aftonbladet, en dansk frilansare och några för mig okända) samt en forskare (jag).

Presentationen börjar med att detta handlar om en ”postmodern kulturrelevant högerrörelse”. Den nya sajten innehåller en ordlista över metapolitik som går ut på att erövra hegemonin, inflytandet över kulturen som ska leda politiken i rätt riktning, att det inte räcker att vinna val, även kultursidorna måste erövras. Några av nyckelorden är identitet, nation och nationalism – ”för svenskarnas rätt att existera”, en ”revolt mot eliten”.

Daniel Friberg och Christoffer Dulny uppger sig vara ”öppna för samtal med alla”, men säger att ”vissa journalister straffar ut sig”.

Det stora problemet nu är ”massimmigrationen”, det som Friberg under vårt möte i Budapest kallade en ”demografisk jihad” (http://www.stockholmsfria.se/artikel/128756). Att stoppa invandringen skulle göra det möjligt att skapa ett ”europeiskt hemland”, en återerövring av en ”europeisk identitet”.

Ambitionen sägs vara att fylla tomrummet mellan SD och det som finns ännu längre högerut, ett utrymme de menar upplevs som särskilt tilltalande av ungdomar. DN-journalisten Mia Holmgren frågar om detta ska utmynna i ett nytt politiskt alternativ. Men hon får inget konkret svar, mer än att ”någonting finns i görningen”, att det i valet 2018 kommer att finnas ”andra politiska alternativ”. Om det rör sig om ”Alternativ för Sverige”, före detta SDU:aren Gustav Kasselstrands nya politiska satsning, får vi varken ett nekande eller jakande svar på. Valmyndigheten har bekräftat att en ansökan om ett nytt parti med detta namn har inkommit.

Närmast gäller det, och det är Friberg som säger det mesta, att bli en del av redan existerande nätverk, att gå ut i verkliga livet och på nätet och skapa en ”gräsrotsrörelse” som får igång en ”dialog”. Daniel Friberg låter hoppfull:

– Alternativhögern går inte att tiga ihjäl längre, säger han.

Den ska ”mema fram idéer” och att nå 4 procent av rösterna 2018 ses inte som något större problem, ”sjuklövern är snart borta”. Men ”det är kvaliteten, inte kvantiteten som räknas”, hur vi nu ska tolka detta.

Det andra evenemanget äger rum på lördagen och är inte en pressrelease utan en konferens, arrangerat av nätverket Scandza, med fyra talare i fina konferenslokaler i City. Runt 110 personer närvarar, bortsett från ett fåtal är det för mig obekanta ansikten. Runt 80 procent är män och jag förstår av småpratet att många är före detta SD:are och nationaldemokrater.

I foajén finns två bokbord: ett med Logik förlag, som sköts av två av ledarna från det avsomnade Svenskarnas Parti. Ironiskt nog rymmer bordet böcker från Fribergs förlag Arktos. Bakom det andra står Greg Johnson och säljer sina egna och andras böcker på det egna förlaget Counter Currents.

Först ut av talarna är Greg Johnson, som ofta tituleras ”Dr”. Hans bakgrund och egentliga namn är dock inte känt, men hans ämne är ”Heidegger och den judiska frågan” och han tar sin utgångspunkt i Martin Heideggers (1889–1976) efterlämnade Schwarze Hefte, anteckningsböcker som började ges ut för några år sedan samt brev som brodern Fritz och Martin skrev till varandra 1930–45. Jag har själv tagit del av delar av de dokumenten och hör att Johnsons argument framstår som illa underbyggda. Att försöka göra antisemiten Heidegger till något mer lättsmält är dömt att misslyckas.

På talarlistan står sedan fransmannen Guillaume Durocher, Kevin MacDonald, professor emeritus i psykologi, en veteran mest känd för sin bok ”Culture of Critique” (svensk översättning ”Kritikkulturen”, Nordiska förlaget, 2006) och slutligen Andrew Joyce, historiker och litteraturvetare. Både Durocher och MacDonald talar om eugenetik, ”biopolitik”, ”rasrealism” och stamtillhörighet. I skottgluggen står hela tiden judarna.

För att hinna med mitt tåg måste jag lämna sällskapet mitt i MacDonalds presentation och Joyce missar jag helt. Men det är lätt att sammanfatta hela tillställningen i ett ord: judehat.

På väg hem undrar jag varför de två grupperna egentligen är rivaler, för deras idéer stammar ur samma källor: den nya högern (de Benoist), traditionalism (främst Evola) och andra icke-mainstreamkanaler. Den stora skillnaden de här två dagarna är den starka antisemitism som lördagens prat bottnar i.