Samarbete istället för konkurrens | Stockholms Fria

Inledare


Ledare: Gunnar Rundgren

  • Den lokala LRF-avdelningen på besök på Gunnar Rundgrens gård i Sunnansjö.
Landets Fria

Samarbete istället för konkurrens

För att vi ska klara dagens utmaningar behöver vi stärka de mekanismer som gynnar samarbete och skapar tillit, menar författaren, konsulten och bonden Gunnar Rundgren.

Det finns många olika förklaringar till varför samhällen kollapsar, som erosion, avskogning, överbefolkning, för hög komplexitet eller klimatförändringar, ibland flera på en gång. I de allra flesta fall är det samhällets förmåga att förändra sig och anpassa sig till nya förhållanden som är det avgörande för om det kommer klara utmaningarna eller om det kommer att gå under.

Det finns relativt god samstämmighet om vad som är ekologiskt hållbart – i alla fall i teorin. Men det saknas liknande samstämmighet för den sociala hållbarheten. De flesta definitioner och målsättningar för social hållbarhet är individcentrerade och betonar mänskliga rättigheter, hälsa, arbetsvillkor, jämställdhet och liknande. Andra talar om vikten av fungerande institutioner. Men en förutsättning för allt är att det finns tillit mellan människor och att människor har en känsla av att de strävar mot ett någorlunda gemensamt mål.

Förmågan att samarbeta för långsiktiga mål är en av de saker som gör oss till människor och det är definitivt avgörande för hållbara samhällen. Samarbete föder samsyn och stärker tilliten och de kan på så sätt förstärka varandra. På samma sätt kan brist på tillit, samarbete och samsyn förstärka varandra i en ond spiral.

På senare år har det blivit tydligt att vårt samhälle har stora och ökande brister i både samsyn och tillit, samtidigt som förtroendet för samhällets institutioner minskar. Det gäller synen på migration och integration, där det finns en brist på tillit mellan människor i Sverige och nyanlända, och misstänksamhet mot samhällets institutioner. Ett annat exempel är de växande klyftorna mellan stad och land, centrum och periferi eller elit och ”vanligt folk” – alla tre sidor av samma sak.

För att vi ska klara dagens utmaningar behöver vi stärka de mekanismer som gynnar samarbete och skapar tillit. Det handlar om värderingar och normer, men också om hur vi utformar formerna för olika mänskliga aktiviteter, i smått och stort.

Vårt samhälle har de senaste årtiondena betonat konkurrens på bekostnad av samarbete. Vi ska utbilda oss längre och längre. Inte för att bildning är värdefullt utan för att vara konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden. Konkurrensen finns också på fritiden och i det sociala livet då vi ska vara aktiva, attraktiva, ha snyggast kök, träna mest och äta bäst.

På samma sätt är det mellan företag och mellan länder. Sverige måste vässa sin kompetens, sänka skatter, ta bort miljöskydd eller djurskydd och subventionera serverhallar för att inte ”halka efter”. Den livsmedelsstrategi som riksdagen nyligen antog är ett utmärkt exempel på hur konkurrensen dominerar samhället. Fokus i den nya livsmedelspolitiken ligger helt på ”internationell konkurrenskraft”, medan att producera god, näringsrik mat på ett hållbart sätt knappt finns med.

Konkurrens är nog en naturlig del av människans tillvaro, det finns nog där inne i oss. Och sannolikt fyller den en funktion i rimliga doser och på rätt sätt. Den kan få oss att anstränga oss för att göra det vackraste eller det godaste, den tränar oss att göra saker bättre. Men hyllandet av konkurrens som den främsta drivkraften för mänskliga framsteg är lika enfaldigt i dag som det var när man såg krig och våld som framgångsstrategier.

Den globaliserade världsekonomins organisationsprincip bygger på en extrem arbetsdelning och en ständigt ökande konkurrens, mellan individer, mellan företag och mellan stater. Det ansiktslösa beroendet vi har till miljontals andra föder inte tillit och gemenskap. Konkurrensen, eller den så kallade fria marknaden, gynnar den som kan vältra över kostnader på andra människor, på framtida generationer eller låta annat liv ta smällen. Samtidigt gör den enorma komplexiteten att ingen förstår hur allt hänger ihop, och ingen är därför ansvarig eller skyldig att ändra missförhållanden. Ironiskt nog så är det nu som individer förväntas ta ansvar för den globala utvecklingen genom att ändra sin konsumtion.

Det politiska systemet är relativt maktlöst inför de starka krafter som styr denna ekonomi, och nationalstaterna har gjort sig av med flera av de verktyg de tidigare hade. Samtidigt försöker man upprätthålla illusionen att man faktiskt har makt. Men gapet mellan retoriken och verkligheten undergräver medborgarnas förtroende för samhällets institutioner.

Vi behöver gå en annan väg, en väg där vi drar undan ökande delar av våra liv och livsförutsättningar från den anonyma marknaden, den mördande konkurrensen och den globala ekonomin. Inte för att bli självförsörjande atomer, utan delar i livskraftiga gemenskaper och lokalsamhällen.

Fakta: 

Gunnar Rundgren är författare, konsult och bonde.

© 2018 Stockholms Fria