Det finns en del människor som man får respekt för rakt av. Jag hörde talas om advokaten Claes Borgstöm första gången i slutet av 70-talet när jag bodde på Karlbergsvägen snett emot Birkagården, ett sorts allaktivitetshus med daghem och fritidsgård som legat där sedan 10-talet. Det låg vid en av Stockholms största trafikleder och luften i området var starkt förorenad av bilavgaser.

Föräldrarna till barnen på Birkagården stämde Stockholms stad för att barnen utsattes för farliga avgasutsläpp, och Claes Borgström förde deras talan i tingsrätten.

När jag träffar Claes Borgström, nu jämställdhetsombudsman, i hans kontor på Drottninggatan i Stockholm frågar jag vad han räknar som sitt största nederlag i domstol. Med tanke på alla uppmärksammade brottmål han varit inblandad i är svaret lite förvånande, nämligen just Birkagården.

- Ingen trodde vi skulle kunna vinna. Stadshusets jurister skrattade åt oss: 'Inte kan man stämma staden för dålig luft, hahaha!' Men det gjorde vi. Det var ett typiskt exempel på att vuxenvärldens önskemål om bekvämlighet och bilmöjligheter går före barnens rättmätiga krav på en hälsosam miljö.

- Vi fick rätt i tingsrätten men staden överklagade. Det säger en del om var lojaliteterna ligger. Föräldrarna vågade inte riskera ett nederlag i hovrätten, med betalningsansvar för stadens rättegångskostnader, så staden vann i praktiken. Det känns fortfarande bittert att inte ha fått domen prövad i hovrätten. Men det blev svårare att ignorera miljöaspekter efter den domen.

Just detta är typiskt för Claes Borgström. Det lågmält intensiva engagemanget för de som är i underläge.

- Birkagården var en tydlig konflikt. En starkare grupp med flera högt uppsatta talesmän och betydande ekonomiska intressen körde över en svagare grupp, förklarar Borgström.

- Det har alltid varit utgångspunkten för mitt engagemang - att med brottmål i botten arbeta för människors rätt att leva sina liv på egna villkor. Naturligtvis i samspel med andra men utan att bli utsatta för särbehandling och diskriminering. Därför är det inte heller ett så stort avstånd till mitt nuvarande arbete, nämligen att hävda underordnade och särbehandlade gruppers intressen.

Varför blev du advokat?

- Jag var intresserad av att arbeta med människor redan från tidiga tonåren. Att det blev advokat var mest en slump. Jag hade kompisar som studerade juridik. Jag läste annat men sölade så mycket att jag inte fick studielån så jag jobbade som advokatsekreterare i fem år.

- Jag har alltså erfarenhet från ett kvinnodominerat yrke. Under den tiden förstod jag att advokatyrket skulle passa mig.

Advokatyrket är ju konservativt? Var det jobbigt på universitetet?

- Ja, det är konservativt. Just därför är det väl bra om någon upprätthåller balansen (skratt). Nä, det var inte så jobbigt, men det beror nog på att jag så sällan var där, enbart på obligatoriska seminarier. En gång, som nybakad advokat, kom jag in på advokatrummet i Rådhuset när en grupp advokater talade om Hans Göran Franck, (känd advokat som sedan blev socialdemokratisk riksdagsman) som en riktigt farlig revolutionär (skratt). Där låg ribban.

Du måste ha upplevt en hel del nederlag. Hur känns det?

- Om man engagerar sig i grupper som inte har de rättigheter de ska ha är man i motvind. Då ligger nederlag i sakens natur, det är en tradition i mitt yrkesliv. Men även nederlagen fyller en funktion, att man över huvud taget tar strid. Man kan inte låta bli bara för att man förutser att man inte når ända fram. Det är det samma som att ge upp.

- Som brottmålsadvokat förlorar man de flesta målen. Jag har haft en del klienter, en incest- och en råndömd bland andra, som fällts trots en stark känsla av att de varit oskyldiga. Inte många, men det känns alltid väldigt tungt. Det följer med jobbet.

Har incestanklagelser ökat som vapen i vårdnadstvister?

- Falska anmälningar förekommer. Det är ett fruktansvärt nederlag för rättssamhället vid dom och en tragedi för den enskilde. Jag tror inte brotten ökat, men anmälningsbenägenheten och uppmärksamhet från omgivningen är bättre. Problemet är snarare att barn fortfarande utsätts för övergrepp utan att det uppdagas.

Är din uppgift att alltid försöka få en friande dom?

- Det är inte så svårt som man tror - jag vet ju aldrig. Min uppgift är att tala för klienten som han själv skulle ha gjort om han haft juridisk utbildning. Det skapar balans i rättegången och det är en grundläggande rättighet. Förmodligen är ju klienten skyldig om det finns övertygande bevisning. Och det är domstolens uppgift att avgöra skuldfrågan, inte min.

- Om klienten erkänner handlar det mera om att få en förklaring - varför begicks brottet?

Är medias intresse för spektakulära brott alltid till nackdel?

- Inte alltid. Jurister säger ofta att man inte ska processa i media och jag håller med. Om man som advokat vill synas i media ska man välja sina tillfällen, till exempel för att få folk som vet saker att höra av sig. Men det får aldrig inverka negativt för klienten.

Att försvaret åläggs yppandeförbud har blivit vanligt. Vad tycker du om det?

- Det finns situationer då det är befogat. Problemet är att rätten beslutar om det men åklagaren disponerar över det. Det är i åklagarens intresse att det utfärdas. Åklagaren har större möjlighet att tala medan försvaret är helt uppbundet och då kan en bild av brottet byggas upp innan rättegången.

- Och media skriver ofta ingående om personer innan dom fallit. Jag försvarade en av de misstänkta för Stureplansmorden. I pressen fanns artiklar om hans bakgrund, personliga bilder och rubriker som 'Så blev han mördare'. Men han friades. Det blir en skev situation ur den misstänktes synvinkel. Som advokat är man bakbunden i sådana lägen.

I utvisningsärenden ger mediauppmärksamhet ofta positiva effekter. Är det bra ur rättssäkerhetssynpunkt?

- Så är det också i vårdnadsmål - att opinion kan väckas för en speciell lösning av tvisten. Så kan media inte påverka ett renodlat brottmål. Men folks rätt ska naturligtvis inte vara slumpartad.

- Ouppmärksammade fall får ju inte samma möjlighet. Det är naturligtvis positivt för den enskilde som får stanna, men det är inte en bra ordning.

Tilltron till rättsväsendet verkar svikta. Vad har du för synpunkter på det?

- Om den nu gör det beror det i så fall på flera faktorer, till exempel eftersläpningar i synen på diskriminering, könens olika sexualitet och synen på människor med annan etnisk bakgrund.

- Men det är viktigt att påpeka att det tveklöst blivit och blir bättre. Domstolar och andra måste dock bli än bättre på att beskriva hur de resonerar. Också media har här ett stort ansvar. Felaktig rapportering underblåser ofta fördomar mot rättsskipningens kompetens.

Här avbryts vi av ett telefonsamtal. Claes Borgström ursäktar sig, svarar, och ber lite skamset att få ta samtalet från andra sidan jordklotet som han väntat på.

Jag går ut i det imponerande biblioteket som är fyllt med fack- och skönlitteratur om jämställdhet och genusvetenskap. Efter en stund är jag välkommen tillbaka. Han berättar att han som JämO reser jorden runt och föreläser om svenskt jämställdhetsarbete och vi övergår till att prata om hans aktuella arbetsområde - könsdiskriminering.

Jag börjar med att fråga efter lästips till en man som vill skaffa sig ökad förståelse för det kvinnliga perspektivet. Utan tvekan lyfter han fram Katarina Wennstams böcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, och som allmän empatiövning nämner han J. M. Coetzees Skam.

Jag tycker själv att jag är ganska medveten men min tjej ser varje dag situationer, som jag inte noterar, där diskriminering föreligger. Hur ska vi gå tillväga för att uppnå verklig jämlikhet när motkrafterna är så kompakta?

- Ja, aningslöshet och okunskap är starka motkrafter liksom ovilja att förändra. Men man måste nog börja med barnen. Som förälder är möjligheten till styrning begränsad, men man måste skaffa sig kunskap och medvetenhet om dessa frågor, annars är man chanslös.

- Man ska inte underskatta barns mottaglighet och intresse. Man kan tala med barn tidigt och förhålla sig lika till söner och döttrar - visa andra mönster än de traditionella, hålla emot så gott det går. Det skapar åtminstone förutsättningar för barnen att hantera frågorna bättre som vuxna.

Det finns ju så många andra som inverkar: förskola, skola, idrottsledare, kamrater och så vidare.

- Javisst, men att förskolan till exempel har förändrats under de senaste, säg tjugo åren, grundas just på folks egna ageranden och att de framför sina åsikter.

Men att könsperspektivet ska beaktas är ju inskrivet i skollagen. Då borde det väl leda till en ökad grad av påföljder om det inte efterlevs?

- Man kan tyvärr inte ha en övertro på att juridiken kan lösa samhällsproblem, fast visst vore det mycket enklare. Lagstiftningen är nödvändig, för den är normgivande och går att tillämpa konkret.

- Förändring tar lång tid, alldeles för lång kan man tycka. Men bara det att jag i dag har tre intervjuer visar att frågan är med i det offentliga samtalet. Så var det inte på 20-talet eller ens 50-talet då man tyckte en lag var 'onödig'. Så det går framåt.

Är det viktigt att JämO är en man? Känner du dig pressad att 'producera rätt åsikter' eller är du fri i din roll?

- Alla tre tidigare ombudsmän har varit kvinnor. Det kvittar förstås, liksom överallt annars, om det är en man eller kvinna men det finns en pedagogisk poäng i att visa att jämställdhet angår alla. Många, huvudsakligen män, känner sig provocerade vilket gett aggressiv kritik. Men huvudparten av reaktionerna har varit positiva.

- Jag är fri och endast bunden av de begränsningar lagstiftningen medför.

Varför tackade du nej till ledarposten i Feministiskt initiativs eventuella parti?

- Det går helt enkelt inte att förena partipolitiskt engagemang med uppdraget som JämO.

Inom familje- och socialtjänstlag är mannen ofta i underläge. Termen umgängesbarn, i motsats till hemmavarande barn, används för faderns förhållande till barn som lever växelvis hos separerade föräldrar. Och man har olika ekonomiska rättigheter.

- Ja. Det ser ju ut så. Det är kvinnodominerade arbeten. Kvinnliga strukturer råder där. Men det är också en spegel av genusordningen. Många fäder upptäcker att de har barn först vid skilsmässan.

- Det är många män som är fast i starka manliga mönster, som att 'mamma tar barnen första åren, sedan tar jag över när det är dags för fotbollen'. Vad gäller gemensam vårdnad lever samhället kvar i förlegade schabloner som bestämmer till moderns fördel. Det leder till dessa konstigheter.

Är denna terminologi viktig?

- Ja. Mycket viktig. Umgängesbarn är felaktigt vid gemensam vårdnad på lika villkor. Språket styr uppfattningen. Men att män börjar engagera sig mer i sina barn från början är nyckeln. Det kommer att få följdverkningar både på terminologi och regelverk.

Vad kan individen göra i sitt dagliga liv?

- Jag får ofta frågan. Men, jag är inte allsmäktig statsman, jag kan inte föreskriva beteenden. Skaffa kunskap är min uppmaning. Se världen, både i stort och smått och du lägger märke till mer och mer orättvisor och diskriminering.

- Det pågår mycket diskriminering i vardagen som inte är grov men likväl diskriminering. För en kvinna som stöter på det lite överallt är det förstås orimligt, men det är så vardagligt att vi inte ens märker det förrän det träffar en själv. Därför är exempelvis frisörs-taxan inte en löjlig detalj. Det är inte frågan om att måsta ta lika mycket betalt av alla kvinnor och män. Men kriteriet för prissättningen ska inte vara kön.

- Sen måste man markera i vardagen. Inte medverka i jargongen när kvinnoskämten börjar hagla. Visa samma respekt för kvinnliga talare på möten och sammanträden och så vidare. Öva upp sin vaksamhet.

Vad händer med gentlemannen i det jämställda samhället?

- Hm (skratt), ja du, i begreppet ligger ju den starke mannens beskydd av den svaga kvinnan, hennes beroende av mannen. Det speglar gamla könsmönster. Det kommer att urvattnas. Förhoppningsvis blir vi så småningom könsobundna gentlemänniskor.

Jämställdhetsombudsmannens begränsade tid börjar rinna iväg. Det är synd. Att samtala med Claes Borgström är behagligt inspirerande. Advokaten i honom gör att han uttrycker sig tydligt och pedagogiskt.

Innan vi skiljs åt hinner jag med lite luskande om fritid och framtid. Avkoppling hämtar JämO ur segling. Att segla menar han är att vara fullkomligt i nuet. Det finns inte utrymme att tänka på annat. Man går upp totalt i snabba beslut och fartygets handhavande. En seglats från Gibraltar till Marseille är största utmaningen hittills.

Musik, främst klassisk och jazz, ger också avspänning. På Ingmarsö, där sommarstället lockar, spelar han gladjazz när tillfälle gives med kompisgänget Ingmarsö Hafsband; trumpet och piano.

Hur ser framtiden ut?

- Jag har ett år kvar som JämO. Kanske tackar jag ja till en period till, sex år, som kutymen är att man erbjuds, kanske en halv. Inga beslut är fattade. Jag är 61 år och en nertrappning börjar hägra.

- Att läsa skönlitteratur har jag inte haft så mycket tid till så det ser jag fram emot. Jag har skrivit två fackböcker och har små funderingar i bakhuvudet på att skriva en fiction-bok. Det skulle vara väldigt kul att pröva på.