Debatt


Olle Ljungbeck
Fria.Nu

Vattnet blev ett gift och alla måste fly

Är kärnkraften verkligen så ofarlig som många påstår? Nej, vi tar stora risker, enligt Olle Ljungbeck i denna berättelse från en möjlig – och väldigt närliggande – framtid.

Det röda flygplanet – en Cessna – flög lågt och långsamt över det till synes öde landskapet. Våren hade knappt gjort sitt intåg, men ändå så mycket att det skiftade svagt grönt under dem.

– Ser du några människor, frågade piloten sin kamrat, som var strängt upptagen vid kameran med att filma landskapet under dem.

– Nej, inte ännu i varje fall, det verkar totalt tomt på människor och förresten på djur också. Några älgar borde vi åtminstone få se.

Planet hade startat från Östersund och höll en nord-nordvästlig kurs utefter Indalsälvens källflöden. De många små byarna de flög över låg alla öde och synbart övergivna.

– Det ser nästan ut som om de lämnat gårdarna igår, sa piloten.

– Nej, inte riktigt, sa kameramannen. Åkrarna har börjat växa igen. Man ser också tydligt hur gårdstun och trädgårdar har förvildats och slyats igen.

Det landskap som de båda männen studerade några hundra meter uppifrån var inte längre beboeligt för människor. Ja, egentligen inte för djur heller, men dessa förstod ju inte faran. Inte heller sjöar och vattendrag var längre tjänliga att vederkvicka människor och djur.

De händelser som medfört att landskapet de flög över inte längre fick beträdas kunde härledas till en av riksdagen antagen minerallag 1990. Lagen innebar bland annat att markägaren inte fick yttra sig förrän den statliga myndigheten – Bergsstaten – givit klartecken för bolag (i flertalet fall utländska) att söka uran eller andra bergarter och mineraler.

År 2005 hade ett flertal företag, däribland flera utländska, fått klartecken att börja provborra.

Redan våren 2008 öppnades ett antal gruvor där avsikten i första hand var att bryta uran. Bland annat hade gruvor tagits upp på några platser i Jämtland nordväst om Östersund, sålunda väster om Storsjön. Men även i Lappland, kring Åsele, Arvidsjaur och Arjeplog hade brytning påbörjats. Vidare i Ranstad.

En av de främsta pådrivarna till gruvöppnandet var EU som ansåg att Sverige borde vara EU:s råvarukälla för uran.

Det som alla myndigheter och företag hade garanterat inte skulle hända – hände emellertid.

Våren år 2010, i samband med snösmältningen, brast två lakdammar vid gruvorna väster om Östersund. Miljontals kubikmeter uranhaltigt lakvatten strömmade ut i markerna och angränsande vattendrag som bäckar, åar och sjöar. Katastrofen blev mångdubbelt större än vad myndigheterna i sina mest pessimistiska prognoser hade räknat med.

Någon evakuering av befolkningen skedde inte eftersom myndigheterna höll tyst om vidden av katastrofen. Men redan ett år efter katastrofen började såväl människor som djur visa tecken på sjukdomar som låg utanför de kända och vanliga.

Till slut gick det upp för var och en att uranet låg bakom sjukdomarna för såväl människor som djur.

Nu fanns bara ett att göra. En omedelbar evakuering av både människor och tamdjur inleddes. Ett område ungefär så stort som Blekinge fick utrymmas. Kött från vilt och renar blev oanvändbart som människoföda. Men trots den mänskliga katastrofen var kanske föroreningarna av vattendrag och mark det värsta. Eftersom vattensystemen rörde sig österut hade det förorenade vattnet nått Storsjön – som var Östersunds vattentäkt. Stora resurser måste därför sättas in för att finna en ny lämplig vattentäkt som inte låg inom avrinningsområdet.

Efter att det som hänt i Jämtland blev känt gjorde myndigheterna mätningar i områdena kring Åsele, Arvidsjaur och Arjeplog. I Åsele fann man inga utsläpp men väl i Arjeplog där man fann kraftigt förhöjda uranvärden som nu hotade såväl Hornavan som Piteälven.

En kraftig folkopinion (som också hade funnits före brytningen men som myndigheterna i vanlig ordning inte tagit hänsyn till) tvingade riksdag och regering hösten 2010 att ta beslut om att stänga samtliga urangruvor.

De båda männen i planet flög en lång stund under tystnad, när kameramannen plötsligt yttrade:

– Man säger att tiden läker alla sår. Men det här kommer att ta lång tid. Jag har läst att man för närvarande känner till tre naturliga isotoper: U-234, U-235 och U-238. Deras halveringstider är 250 000 år, 710 miljoner år och 4,5 miljarder år. Har det över huvud taget någon betydelse vilken isotop som drabbat det här landskapet?

Under tystnad återvände de till utgångspunkten – Östersund.

Olle Ljungbeck

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Vårt underbara Sverige

Nationalism Salongsradikaler och globaliseringsfanatiker uppmanar oss att inte fira nationaldagen. Jag kommer inte att hörsamma deras vädjan. Men jag kommer varken att hylla Gustav Vasa, Karl Xll, kungen eller någon annan potentat.

© 2024 Stockholms Fria