Detta förutan vill jag ge en eloge till skivans anspråksfulla titel, och en ännu större till dess bästa låt, Dom säger. Den kickar loss med ett stråkcrescendo, ah-ah-ah-sång och en melodi som vågar ta plats och som känns mer Blondie än Bush. Jag gillar även Rosenblad, den har en Vreeswijksk oförställdhet över sig, och i Roxy Music-covern Mer än så sjunger Olle Ljungström med emfas om croissanter.

I övrigt blir mycket av materialet kvar på fel sida av min bakgrundsmusikavspärrning; Silverblond är släpig på Chris Isaak-manér, Kom och kom har en schysst hippieflöjt men förmedlar inte så mycket erotik som den vill, medan Autostrada av kärlek tyvärr är så banal som titeln antyder.

Texterna behandlar kärlek, utsatthet och förlust. De är ganska traditionellt uppbyggda, utan de senaste årens populära staplande av intryck som hos Krunegård, Säkert, Hellström och många andra.

London skiljer ut sig i det avseendet att den saknar vers och refräng, von Malmborg reciterar, dock på rim, över molltyngt dragspel om en smutsig storstad, ensamhet och sin mammas död. Det är en vansklig balansgång mellan personligt och privat.

AK von Malmborg har en särpräglad stil och ber inte om ursäkt för sig själv, men hos mig landar det mesta utom hörhåll, och jag saknar incitament för att höja volymen.