Snål som jag är tar jag SL-buss från Arlanda. Vid
pendeltågsstationen uppenbarar sig en valstuga och jag inser att en viss
händelse helt fallit mig ur minnet under min bortovaro. Jag blir inte glad över
att den faller tillbaka, men vad göra, en smilande politiker möter dig bara du
öppnar dörren.

De kreativt uppsatta valaffischerna pryds som vanligt av
floskler som vem som helst kan skriva under på och tidningarna basunerar varje
dag ut en ny opinionsmätning, ett nytt utspel, ett nytt löfte, någon trampar
över och någon annan lägger in backen.

Bland det första jag läser är att de rödgröna slopar kravet
på kvoterad föräldraförsäkring. Mona Sahlin förklarar draget med att man ”inte
har opinionen med sig”. Här får man lust att anamma lite gammal ohederlig
härskarteknik och säga, men Mona, ska du få verklighetens folk att gå med på
individuell föräldraförsäkring får du vänta tills solen slocknar och då är det knappast någon idé. Och nu är det inte heller
någon idé för vad som skulle kunnat vara en seriös diskussion urartade i ett
gräl om bröstpumpar.

Politiken är förstås för viktig för att reduceras till
politikerna, jag röstar alltid och vet oftast hur, då jag som regel går mer på
ideologi än sakfrågor. Jag kan känna att jag saknar tillräcklig kunskap när det
kommer till detaljerna, men lusten att förkovra sig vill liksom inte infinna
sig. För att citera Torsson, att kunna men inte vilja. För det är klart att det
går att sätta sig in i vad det verkligen betyder när det utlovas stora summor
till det ena och det andra, men det kräver tid och tålamod. Och när utspelen
blir alltmer desperata ju närmare valdagen vi kommer, desto tröttare blir
väljaren.

Så oftast blir något så pass konkret som en summa pengar
till något abstrakt, eftersom det är väldigt svårt att veta vad som är mycket
eller lite i just det sammanhanget. Om man istället ville tala om vad man
tänker göra på lång sikt, inte bara att man ämnar riva upp det som en tidigare
regering gjort och börja om igen, gång på gång.

En sak är klar, med Göran Hägglunds köksbordspolitik och
hans lierades mer-pengar-i-plånboken-retorik ser man inte längre än till sina
egna intressen. Att vara individualist innebär inte att man är helt oberoende
och utan sammanhang. De val vi gör påverkar inte bara oss själva. Kunskap är bra,
men hellre rösta med hjärtat än med bankkontot, det behövs något att sträva
efter som en motvikt till all futtig pragmatism.

Realpolitik i all ära, utan visioner är det svårt att få
andra än de redan frälsta att bli engagerade. Att tala med denna typ av smått
pretentiösa inslag ökar markant risken att få skällsordet utopist slängt efter
sig, men det är vi obotliga pessimister som verkligen behöver storslagna
drömmar. Det var omöjligt, ändå gick Philippe Petit på lina mellan WTC-tornen
1974. Jag bränner gärna hundra tusen på vägen.