Stockholms Fria

”Jag var beroende av ett preparat och behövde inte någon jävla terapi”

Svenska brukarföreningen bildades 2002 av bland andra Berne Stålenkrantz, till stöd för personer som använder narkotika.

– Vi hjälper människor var de än står. Om du inte vill sluta knarka ska du ändå ha rätt till samhällets tjänster, säger han.

Berne Stålenkrantz grundade Svenska brukarförening för att bistå personer som är beroende av opiater – inte bara med praktiska problem, utan även för att ta makten över hur andra formulerade hans verklighet.

Jag berättar för honom om en bekant till mig som envist naglade sig fast vid beskrivningen att vara brukare, inte missbrukare.

Varje kväll drack han sig redlöst full, med jämna mellanrum mötte jag honom i grannskapet med förstorade pupiller, sömnlös efter att ha använt sig av amfetamin.

Han ville egentligen få ordning på sitt liv, och han lyckades ha kvar sin bostadsrätt tack vare en familj som hjälpte honom genom att kontrollera hans finanser, ordna med matlagning och andra vardagliga ting.

Men utifrån min horisont satt han fast i ett förlamande missbruk – mycket på grund av att han nekade till att han var slav under alkohol och andra substanser.

Är det verkligen lyckat att kalla sig för brukare, flyr man då inte sina problem?

– Vi har valt namnet för att provocera, vi ifrågasätter varför det ska kallas för missbruk. På engelska heter det ju till exempel drug user, sedan finns i och för sig också junky. Men det finns ingen gräns, inget blodprov, som säger när man är missbrukare, säger Berne Stålenkrantz och hänvisar till den genomsnittlige svenskens flitiga drickande.

– I så fall är halva befolkningen missbrukare, de som kanske dricker en halv flaska vin varje dag. Missbruk är ett ord som leder till stigmatisering, egenmakt är ett väldigt viktigt ord för oss. Vi har sällan rätten att formulera vår verklighet, någon annan tar alltid den rätten, säger han och fortsätter:

– Jag är så less på det. ”Nej Berne, så är det inte, det är inte bra för dig.” Jag blir skogstokig. Jag har arbetat 15 år internationellt som fotograf och haft egen firma, men blir alltid förminskad i kontakt med vården. Självbilden blir så låg, så nertrampad. Vi vill utbilda våra kamrater att våga stå för det vi gör utifrån vår verklighet som den ser ut för oss. Du kan ha på dig ögonbindel i ett dygn, men du kan ändå inte förstå hur det är att vara blind. Vi kanske kan förstå hur våldsutsatta kvinnor har det, men aldrig veta hur det verkligen känns.

Redan som 17-åring började Berne Stålenkrantz arbeta som fotoassistent åt modefotografen Ralf Turander. Arbetslivet kom att bli framgångsrikt. Redan i tidiga år skaffade han sig en egen ateljé på Nytorgsgatan och uppdragen strömmade in bland annat från de stora varuhusen NK och Åhlens.

– Det bara rasslade till, berättar han.

1984 reste han till Thailand första gången. Det skulle bli många resor till Asien de kommande åren. Det kreativa yrket tärde på krafterna.

– Jag jobbade dagligen och tömde mig ganska mycket och behövde släppa djävulen ur mig, berättar Berne, som några år senare köpte och drev en restaurang tillsammans med en kompanjon i norra Thailand, Chiang Mai.

Och det var också Thailandsresorna som skulle förändra hans liv drastiskt. I samband med en tracking 1991, på en elefantrygg genom bergsbyar, efter ett arbete åt spanska Vouge, provade han att röka opium för första gången. Sedermera började han injicera och snart åkte han även fast för innehav i tullen på Arlanda flygplats – 118 gram heroin renderade i ett fyraårigt fängelsestraff.

– Det var första gången som jag hade något med sheriffen att göra, och det var naturligtvis inte kul. Jag blev av med min lägenhet på Hornsgatan. Jag hade även familj och barn, men vi är fortfarande tillsammans.

1994, efter avtjänat fängelsestraff, började Berne Stålenkrantz att jobba igen. Men som han beskriver det började han snart att ”dutta på horset igen” och här börjar också kontakten med vårdapparaten och behandlingskliniker som Berne beskriver som en kamp mot väderkvarnar.

– I oktober funkade det inte längre. Efter att ha försökt att lägga av flera gånger gick jag till soc, men de ansåg att jag inte var tillräckligt nergången. De sa att jag skulle komma tillbaka om fyra år och började tjata om terapi. Men jag var beroende av ett preparat, det hade inte med någon jävla terapi att göra.

Efter ytterligare två fängelsestraff fick Berne Stålenkrantz slutligen sitt metadon i december 1998. Men programmen, där till exempel heroin ska bytas ut mot ett legalföreskrivet läkemedel, så kallad substitutionsbehandling, ställer orimliga drogfrihetskrav på de berörda individerna menar Berne Stålenkrantz som poängterar att diabetiker inte blir berövade sitt insulin om de äter godis.

Svenska brukarföreningen höll sitt första årsmöte i oktober 2002. Istället för att besvära sig inför verksamhetscheferna på klinikerna valde man en annan strategi: bearbeta medierna, bilda opinion, uppvakta politiker.

Inåt, mot verksamheten, är man till för att trösta och lindra, Harm reduction.

– Vi antog då redan vissa principer: att vi ska vara för det som är bra och friskt. Inte fokusera på det som är sjukt, som faktiskt hela politiken gör. Man fokuserar på de fem dåliga dagarna, men inte på de tjugofem som är bra. Nu har man ett sjukt system med repression och konsekvenser, menar Berne Stålenkrantz och illustrerar problematiken med en kvinna i 40-årsåldern som använt heroin i 20 år, prostituerat sig 18 år och varit hemlös i 5 år för att sedan bli antagen till ett metadonprogram, skaffa sig lägenhet och börja studera på universitetet.

– Då pissar hon positivt för cannabis. Utskrivningsnämnden beslutar att hon ska ut – då är någonting galet. Ordet drogfrihet skapar en massa problem. Köper jag metadon eller subutex på plattan jagas jag av polisen och anses vara knarkare, att jag missbrukar. Om jag sedan tar det lagligt får jag höra ”vad duktig du är Berne”. Men jag är lika beroende av opiater som jag var tidigare. Jag tar mitt metadon varje dag för att motverka den negativa abstinensen – inte för att bli frisk.

En virusstam hiv från Helsingfors invaderade Stockholm och dess injektionsmissbrukare i slutet av 2006. Smittspridningen ökade med 1 200 procent under en period. Ett forskarlag konstaterade att hiv-epidemin hade kunnat undvikas med ett sprututbytarprogram.

– Resultaten visar att det är för sent att starta preventiva åtgärder när ett utbrott redan har startat. Preventiva insatser måste finnas på plats i förväg, och sprutbyte är en viktig del av ett sådant preventionsprogram, konstaterade Jan Albert, professor vid Karolinska institutet.

Samtliga partier i Stockholms landsting är positivt inställda till ett sprutbytesprogram – förutom Moderaterna.

Sedan 2006 är det fritt fram för Sveriges kommuner att ansöka om tillstånd hos Socialstyrelsen. Tanken var att projektet skulle sjösättas redan under den gångna hösten. Men nu har frågan dragits i långbänk, det vetenskapliga och det breda politiska stödet till trots.

Socialborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) ser, till skillnad från till exempel Jan Albert, politiska dimensioner i en sådan verksamhet som sedan länge är verklighet både i Malmö och Lund. Hon beslutade att ärendet ska skickas på långremiss till stadens samtliga stadsdelsnämnder. I en intervju med Svenska Dagbladet säger König Jerlmyr:

-– Det beror på om man betraktar den här frågan ur ett rent hälsoperspektiv eller om man ser att det faktiskt har att göra med en illegal verksamhet. Vi måste ta ansvar från politiskt håll att titta bredare på den här frågan.

Det här får Berne Stålenkrantz att mer eller mindre gå i taket.

– Är de politiska idéerna och signalerna viktigare än att rädda liv? Hur fan gick det till att rena sprutor blev en politisk fråga? Det är ju en smittskyddsfråga. Utomlands, i till exempel Malaysia, är det dödstraff för innehav av ett gram heroin, men man har rena sprutor på fängelserna. För de konstaterar: folk knarkar.

Läs även Berne Stålenkrantz debattartikel En krona, en spruta, ett liv på www.stockholmsfria.nu/artikel/86263

Fakta: 

Svenska Brukarföreningen grundades i oktober 2002 av personer med anknytning till Metadonprogrammet i Sverige. Fram till dess fanns ingen förening eller organisation som förde frågor ur opiatanvändarnas perspektiv.

Föreningen har sex lokalavdelningar, bland annat i Stockholm.

En viktig paroll är: skilj på prevention, kamp mot brottslighet och hälsovårdande insatser.

Källa: svenskabrukarforeningen.se

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Efter dödshoten: Nu vill brevbärarna arbeta i grupp

Brevbärare har blivit så allvarligt hotade att Posten dragit in all brevutdelning till 1 300 hushåll i Flemingsberg.

Fruktansvärt beteende mot brevbärarna, tycker en boende. En överdriven åtgärd, anser en annan person i området. Beklagligt men nödvändigt, meddelar Posten.

”De försöker splittra lokalsamhällen”

Fascistiska partiet Gyllene gryning i Grekland inspirerar nazister i Stockholmsområdet. Samtidigt som den antirasistiska rörelsen låser in sig i sociala medier. Expos tillförordnade vd Alexander Bengtsson skräder inte orden: ”Det är ett jävla käbblande om huruvida rasismen är strukturell eller beror på enskilda individers attityder.”

Så lurade nynazisterna äldreboendet

Svenskarnas parti i Stockholm framställer det som en ädel handling mot pensionärerna på ett äldreboende. Men Stockholms Fria Tidning kan avslöja att det nazistiska sällskapet lurade in sig på Kungsgården i Upplands-Bro. ”Jag trodde att det var någonting kyrkligt”, säger samordnaren Ruth Donoso.

”Ingen vill att björnarna ska behöva avlivas”

Ni känner igen dem: bilder på förföriskt söta björnungar. Skansens björnmamma Lill-Babs fick nyligen en kull. Men det som ser sött ut i dag har tidigare förvandlats till kött – eller björnskinnsfäll. "Det förekommer inte och har inte förekommit på Skansen", understryker zoologen Kenneth Ekvall.

© 2024 Stockholms Fria